Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KULLRIG kul3rig2, adj.1 -are. adv. -T; förr äv. KULLROT, adj.2
Ordformer
(förr äv. skrivet kulr-. -ig 1666 osv. -og(h) 1678—1747. -ot 1696—1749)
Etymologi
[y. fsv. kulrotter (PMånsson 467 (: kwlrotther)); sannol. avledn. av KULLER, sbst.1]
1) buktig, kupig, välvd, konvex; rundad; numera i sht i fråga om ojämn l. osymmetrisk buktning; jfr KULLIG, adj.3 1. 1 Kista medh kulrigt låck. BoupptSthm 29/10 1666. Kullroga gråstenar. VetAH 1747, s. 55. Uniform med släta, kullriga förgylda knappar. Calonius Bref 250 (1797). Kullriga glas (i glasögon). Alm(Sthm) 1802, s. 41. De krokiga böndernas kullriga ryggar. Lindqvist Herr. 363 (1917). Svarfning af kullriga banor. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 64. Kullrig panna. Stiernstedt Liw. 10 (1925). — jfr LÅG-, PLATT-KULLRIG. — särsk. [jfr motsv. anv. av sv. dial. (Skåne) kullrig] övergående i bet.: som (på grund av sin kullriga form) lätt bringas ur jämvikt, ostadig; äv. bildl. Kullriga träskor. Benedictsson Folkl. 53 (1887). Att han ett tjogtal gånger något kullrig under fötterna följts av några spefåglar till sitt hem. Hellström Lekh. 136 (1927).
2) full av (små) kullriga l. buktiga upphöjningar, kuperad, ojämn. Dahlman Humleg. 133 (1748). Markens yta är antingen kullrig (kuperad), jemn .. eller lutande. SPF 1849, s. 81. Trottoaren, som var gråspräcklig av smuts och kullrig och hal. DN(A) 1934, nr 4, s. 9.
3) (†) om gryta: som saknar fötter; jfr KULLIG, adj.3 5. BoupptSthm 1678, s. 571 a.
Avledn.: KULLRIGHET, r. l. f. särsk. till 1: egenskap(en) att vara kullrig, kullrig form, konvexitet; äv. konkret: kullrig l. konvex del av ngt, upphöjning; numera i sht i fråga om ojämn l. osymmetrisk buktning. Serenius (1734; under convex). (De ögonglas äro de bästa) hvars ena sidas kullrighet är i förhållande till den andras, som 1 till 6. Alm(Sthm) 1802, s. 45. Golfvet (i sjöboden) är gjordt af klufna stockar, hvilka lagts med kullrigheten uppåt. Fatab. 1912, s. 223.

 

Spalt K 3155 band 15, 1938

Webbansvarig