Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KRÄNKA kräŋ3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. kränka (Uppl., Hälsingl., Finl.), äv.: sädesskyl (Finl.); trol. samma ord som sv. dial. kränk(j)a, nor. dial. krekkja, pall, träställning, bänk, vilket ord sammanhänger med KRACK, sbst., o. utgör en avledn. av en icke uppvisad växelform krank (möjl. identisk med KRANK, sbst.1) till detta; jfr nor. dial. krakk i bet.: sädeskärve]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) litet knippe av uppryckta linplantor, linkärve. Broman Glys. 3: 67 (c. 1730). Dahlman Reddej. 213 (1743). 5 ”näfvar” (lin) läggas (i Hållnäs socken) i kors över varandra och ombindas med några linstrån, och bilda tillsammans en s. k. ”kränka”. AllmogHemsl. 83 (1915).
Avledn.: KRÄNKA, v.1 (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) binda lin i ”kränkor”. TurÅ 1915, s. 79.

 

Spalt K 3072 band 15, 1938

Webbansvarig