Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KRÄNGA kräŋ3a2, v.2 -er, -de, -t, -d. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[uppkommet ur KLÄNGA, v.1, uttalat med ”tjockt” 1 (jfr krase vid sidan av KLASE m. fl.); ofta sammanblandat med o. svårt att skilja från KRÄNGA, v.1]
(i vissa trakter, i sht vard.) klänga; klättra. När .. (mesarna) flögo från träd till träd eller krängde på grangrenarne. Kolthoff Minn. 26 (1897). (Sv.) kränga .. (t.) klimmen. Klint (1906; vard.).
Särsk. förb. (i vissa trakter, i sht vard.): KRÄNGA SIG UPP10 0 4, äv. OPP4. klänga sig upp. Livijn 1: 258 (1817). Från taket af den spårvagn, dit vi krängt oss upp, har man en ypperlig öfverblick. Vallentin London 265 (1912). —
KRÄNGA SIG UPPFÖR10 0 40, äv. 32, förr äv. UPPFÖRE. Apor, som krängia sigh vp för itt Trää. Schroderus Heracl. 24 (1638). Branter .., til hvilka är svårt at kränga sig upföre. SvMerc. 1762, s. 345. —
KRÄNGA ÖVER10 40. Klint (1906).

 

Spalt K 3072 band 15, 1938

Webbansvarig