Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KRÅKA krå3ka2, f. l. r., om sak r. l. f.; best. -an; pl. -or (Fosz 163 (1621) osv.) ((†) -er SvOrds. C 2 a (1604), FolklEtnSt. 1: 255 (i handl. fr. 1674)); förr äv. (liksom ännu i vissa sv. dial.) KRÅK, m. l. r., om sak r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(kråk 1650 (: kråkar, pl.)1929 (fr. Jämtl.). kråka 1538 osv.)
Etymologi
[fsv. krāka; jfr d. krage, nor. kråke, isl. kráka, ävensom t. krähe, eng. crow; ytterst ljudhärmande]
I. ss. benämning på fågeln Corvus cornix Lin. o. i anv. som ansluta sig därtill.
1) fågeln Corvus cornix Lin.; äv. (zool.) i uttr. grå kråka. Kråkan kraxar. VarRerV 54 (1538). Kråkan gaal. Schroderus Comenius 160 (1639). Kråkor och Skator äro wåra dagelige Huuszfoglar, så wäl Winter som Sommartijdh, och äro slemma skadefoglar. IErici Colerus 1: 18 (c. 1645). Kraxar kråkan vintertid ivrigt, väntas blidväder. Hembygden(Hfors) 1912, s. 78. — jfr GRÅ-KRÅKA. — särsk.
a) i ordspr. Kråkan är förty ond ath hon seger saningen. SvOrds. B 4 a (1604). En Kråka sitter giärna hoos dhen andra. .. (dvs.) En Sqwaldra sätter sigh giärna til dhen andra. Grubb 192 (1665).
b) i jämförelser; särsk. (numera mindre br.)
α) [enl. folktron kan kråkan uppnå en ålder som motsvarar tre människoåldrar] i uttr. gammal som en kråka l. kråkan, mycket gammal. Grubb 243 (1665). Mont-Louis FrSpr. 292 (1739).
β) i uttr. skriva som en kråka, skriva ”kråkfötter”. Weste (1807). Hultenberg France LPierre 238 (1920).
c) (vard.) i vissa uttr.
α) i uttr. elda för kråkorna, elda oekonomiskt på ett sådant sätt att man låter värmen draga bort gm skorstenen. Schulthess (1885). Bergman Dröm. 214 (1904).
β) i uttr. spilla l. kosta krut på döda kråkor o. d., betecknande ett arbete l. en åtgärd o. d. ss. meningslös(t) l. gagnlös(t); jfr KOSTA, v.2 4 a slutet, KRUT, sbst.2 b γ. BondP 1844—45, 9: 62. Grebst Året 155 (1913).
d) zool. i utvidgad anv.
α) fågel av släktet Corvus Lin.; dels i pl., ss. benämning på släktet, dels i vissa uttr., ss. svart(a) kråka(n), Corvus corone Lin., vitbukig(a) kråka(n), Corvus albus Müll. Holmgren Fogl. 270 (1867). 4Brehm 6: 66 (1924). jfr SVART-KRÅKA.
β) kråkfågel; numera bl. ss. senare led i ssgr (l. elliptiskt för dylika). Linc. (1640; om nötkråka). Skalliga Kråkan. 1Brehm 2: 174 (1875; om den till nötkråkorna hörande fågeln Picathartes gymnocephalus Tem.). jfr ALP-, GUL-, KLIPP-, NÖT-, SNÖ-KRÅKA.
γ) om vissa kråkliknande fåglar utanför kråkfåglarnas familj; numera bl. (se dock slutet) ss. senare led i ssgr (l. elliptiskt för dylika). CEGedner (1753) hos Linné Skr. 2: 136 (om den nordamerikanska fågeln Gracula Quiscula Lin.). jfr AS-, NATT-, PARADIS-, SPILL-, TILL-, ÅL-KRÅKA. särsk. (i vissa trakter) i uttr. spansk l. polsk l. blå l. drottning Kerstis kråka, blåkråka (Coracias garrula Lin.). Linné Sk. 321 (1751). Sahlstedt (1773). Wahlström ExkFauna 36 (1861; fr. Smål.). jfr BLÅ-, SPANSK-KRÅKA.
e) i namn på vissa lekar.
α) hoppa kråka, hoppa jämfota i nedhukad ställning. Weste FörslSAOB (1823). NordKult. 24: 31 (1933). jfr (†): (Sv.) Leka hoppa kråka, (eng.) To play at leapfrog (dvs. hoppa bock). Widegren 894 (1788; möjl. felaktigt).
β) (i vissa trakter) spänna l. kasta l. skjuta kråka, viss idrottslek. Ihre Superstit. 32 (1750). Fogelqvist Minns 20 (1935).
γ) [jfr nor. stupe kråke] (†) stupa kråka, slå kullerbytta. Hoorn Siphra 65 (1715). Dens. Jordg. 2: 191 (1723).
2) om föremål l. figurer som äro avsedda att föreställa l. som i ngt avseende erinra om en kråka l. en kråknäbb.
a) [jfr eng. paper-crow] (mindre br.) om dylikt föremål bestående av ett på visst sätt vikt stycke papper. Wetterbergh Penning. 294 (1847). Björkman (1889). — jfr PAPPERS-KRÅKA.
b) [tecknet liknar en kråknäbb; jfr motsv. anv. av KRÅK-NÄBB o. NÄBB] (vard.) bock (se BOCK, sbst.2 2). Det står en ”kråka” vid ordet: djupsinnige författare. 2Saml. 7: 104 (1788). (Lärarinnan) satt och ritade kråkor i mariginalerna på skolflickornas temaböcker. Levertin Småmynt 124 (1883).
3) (numera föga br.) bildl., ss. nedsättande l. smeksam benämning på person (som uppträder dumt l. tafatt o. d.): dumbom; stackare. Murenius AV 536 (1664). FRuneberg (1833) hos Strömborg Runebg 3: 254 (om en sjuk flicka). ”Var ingen kråka, Fransiska!” sade ma chère mère ond, ”och se ej spöken, der inga äro!” Bremer Grann. 2: 104 (1837). Söderberg HårfrUppass. 50 (1925). — jfr OLYCKS-, SKVALLER-KRÅKA.
II. i vissa bet. som åtminstone numera uppfattas ss. oeg. l. utvidgad anv. av I 1.
1) [jfr motsv. anv. i nor.; hornstrålen har en viss likhet med en kråknäbb] (numera bl. i vissa trakter) i hästhov: hornstråle. Broman Glys. 3: 166 (c. 1730). Fatab. 1928, s. 120.
2) [föremålet i fråga har en viss likhet med en kråknäbb] (numera föga br.) tekn. vid ett föremål horisontellt fastskruvat blad l. stöd med uppgift att fasthålla ett annat föremål. Eneberg Karmarsch 2: 312 (1861). Schulthess (1885).
3) (föga br.) på spinnrock: spindel. Hubendick FlickLek. 261 (1879).
4) [jfr motsv. anv. i nor.] (i sht förr) kvinnohatt l. hattliknande kvinnohuvudbonad som baktill omsluter huvudet o. framtill är försedd med (urspr. vidt, ansiktet inramande) brätte (vanl. äv. försedd med hakband). Bremer Dal. 30 (1845). Med empiren kom kråkan i bruk, och den skulle hålla sig genom många förändringar i öfver femtio år. Kleen Kvinn. 40 (1910). Lagerlöf Mårb. 34 (1922). — jfr BARN-KRÅKA.
5) (i vissa trakter, starkt vard.) förhårdnad skorpliknande klump av nässlem. Weste FörslSAOB (1823). Björkman (1889). — jfr SNOR-KRÅKA.
6) (†) metall. i fråga om sulusmältning: massa av slagg o. skärsten som vid utslag sist kom ur härden o. stannade i halsen av löpningen. Rothof 455 (1762). Rinman (1788).
Ssgr (till I 1. Anm. Liksom i vissa ssgr med GET-, HUND-, KATT- m. fl. anger förleden i vissa här anförda ssgr, ss. -BJUGG, -BÄRG, -GULD, -KLÖVER, -KORN, -LINS, -LÖK, -SYRA, -VETE, -VICKER, -ÄRT, bl. att föremålet l. växten i fråga är av sämre slag, av oäkta sort l. av ringa värde): A: KRÅK-ARTAD, p. adj. särsk. (†) zool. i uttr. kråkartade fåglar, benämning på familjen Corvidæ, kråkfåglar. Nilsson Fauna II. 1: 113 (1858). Sundevall Zool. 71 (1858).
-BJUGG. bot. = -VETE 1. Fries Ordb. 10 (c. 1870).
-BO, n. äv. bildl.; jfr -SLOTT. Kalm Resa 1: 234 (1753). Det nya stora Stenhuset på Brinkala .. är et fullkomligt Kråkbo. Porthan BrefCalonius 538 (1799).
-BOLL. spyboll av kråka. BotN 1917, s. 234.
-BÄR. (kråk- 1701 osv. kråke- c. 1600 (: kråkeb. ljung)1814) [jfr d. kragebær, nor. kråkebær, t. krähenbeere, eng. crowberry, crakeberry; anledningen till benämningen är möjl. den att bären äro begärliga för kråkan; jfr dock anm. ovan] bot. bär av kråkris; äv.: kråkris. Franckenius Spec. F 2 b (1638). Välmogna Kråkebär. Lindestolpe Färg. 74 (1720). Dvärgbuskar af kråkbär. NF 19: 375 (1895).
Ssgr: kråkbärs-ljung. (†) kråkris. Bureus Suml. 73 (c. 1600).
-ris. bot. kråkris. Lind (1749).
-skaft. (†) kråkris. Juslenius 57 (1745).
-BÄRG. (kråk- 17461788. kråke- 1747) (†) alunskiffer. Kalm VgBah. 23 (1746). Rinman (1788). jfr: När de (dvs. folket på Kinnekulle) höllo på att bryta sten i ett stenbrott, kastade de alltid bort skiffern, som de helt föraktligt kallade ”kråkberg”. Sandström NatArb. 1: 170 (1908).
-DAG(EN). [kråkan återvänder i allm. i mars till sin boplats i kallare trakter] (i Finl.) benämning på den 12 mars. FolklEtnSt. 1: 246 (1916).
-FOT. (kråk- 1677 osv. kråke- 16381785. kråko- 1730)
1) i eg. anv. Ullenius Ro § 159 (1730).
2) bot. om växter som i ett l. annat avs. ansetts likna en kråkfot l. spåren efter kråkfötter; nästan bl. i pl.
a) örten Menyanthes trifoliata Lin. (med trefingrade blad), vattenklöver. (I salladen ingick en ört) som pigorna kalla kråkefötter. Ekeblad Bref 2: 23 (1657); bet. oviss; jfr dock NSjöberg (1915) hos Ekeblad Bref 2: 423. Linné Vg. 62 (1747; i sg.).
b) [jfr d. kragefod, t. krähenfuss] örten Comarum palustre Lin. (vars övre blad äro trefingrade), kråkklöver. Franckenius Spec. E 1 b (1638). Linné Fl. nr 422 (1745).
c) [jfr. d. kragefod, t. krähenfuss, eng. crowfoot; jfr HANE-FOT] (†) örten Ranunculus repens Lin., krypranunkel. Bromelius Chl. 94 (1694). Aspegren BlekFl. 43 (1823).
d) [jfr d. kragefod, t. krähenfuss; jfr HJORTHORN 3 b] om ngn av de förr till samma grupp (Coronopus) räknade örterna Plantago coronopus Lin., Plantago maritima Lin. o. Senebiera coronopus (Lin.) Poir.; jfr HJORTHORN 3 b. Franckenius Spec. B 3 b (1638). Fries Ordb. 168 (c. 1870; om Plantago coronopus Lin.).
e) [jfr d. kragefod, nor. kråkefot, t. krähenfuss] om vissa arter av släktet Lycopodium Lin. (med styva, barrliknande blad). Franckenius Spec. D 2 b (1638). ASFFlF XL. 4: 22 (1915; om Lycopodium annotinum Lin.; fr. Åland).
f) [anledningen till benämningen är oviss] ört av släktet Inula Lin.; i sht om arten Inula salicina Lin., videkrissla. Linné Fl. nr 696 (1745). Fries Ordb. 161 (c. 1870).
3) [jfr eng. crowfoot] sjöt. om viss anordning för upphängning, hissning o. d.; jfr HANFOT. Rålamb 10: 47 (1691).
4) [jfr t. krähenfüsse, pl.] (vard.) om skrift vars skrivtecken mer l. mindre påminna om de spår som kråkfötter lämna efter sig på marken; dels (numera bl. tillf.) i sg.: klottrigt skrivtecken; dels i pl.: vårdslös l. slarvig l. oläslig skrift, klotter. Bergius Småsak. 2: 34 (i handl. fr. 1677). Kan du läsa mina kråkfötter? Dixelius-Brettner Hebbe 111 (i handl. fr. 1843). De fleste igenkände hvarje veck, hvarje kråkfot på dessa ödesdigra papper. Topelius Vint. I. 2: 340 (1860, 1880). Bergman Mark. 74 (1919).
5) [jfr t. krähenfüsse, eng. crow’s-feet] (föga br.) i pl., om rynkor i ögonvinkeln hos äldre personer. Mortensen Likt 262 (1908).
Ssg (till -FOT 2): kråkfots-rot. (†) kråkklöver. Lindestolpe Färg. 63 (1720).
-FÅGEL. zool. fågel av familjen Corvidæ; i pl. äv. ss. benämning på denna familj. Dalin (1852). Rosenius SvFågl. 1: 400 (1920).
-GRO, r. l. f. (kråk- 1901 osv. kråke- 1904) bot. örten Plantago coronopus Lin. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 115 (1901).
-GRYT l. -GRYTE. (kråk- 17621788. kråke- 1791) (†) visst slags, huvudsakligen av glimmer bestående täljsten. Rothof 261 (1762). Garney Masmäst. 98 (1791).
-GULD. (kråk- c. 1747 osv. kråke- c. 16131918) [jfr d. krageguld, nor. kråkegull] (i folkligt spr. i vissa trakter) gul (guldglänsande), stundom äv. vit (silverglänsande) varietet av glimmer, kattguld, kattsilver. Forsius Min. 150 (c. 1613). Linné Stenr. 31 (c. 1747). GHT 1918, nr 119 a, s. 11.
-HALL. (†) = -BÄRG. Gadd Landtsk. 3: 77 (1777).
-HANNE.
-HONA.
-KLO.
1) i eg. anv.
2) bot. i pl.
b) [jfr d. krageklo; benämningen sannol. föranledd av blommans klolika köl] örten Ononis arvensis Lin., stallört. Nyman HbBot. 325 (1858).
-KLÖVER. (kråk- 1755 osv. kråke- 1751) bot. örten Comarum palustre Lin.; jfr -FOT 2 b. Linné Sk. 359 (1751).
-KORN. (kråk- 1729, 1762 osv. kråke- 17551900) bot. = -VETE 1. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 42. Linné Fl. nr 966 (1755).
-KRASSE. [jfr nor. kråkekarse] bot. ört av släktet Senebiera Pers.; i sht om arten Senebiera coronopus (Lin.) Poir.; jfr -FOT 2 d. Fries BotUtfl. 3: 216 (1864). Laurell Växtn. 28 (1904).
-LIK, adj. (kråk- 1877 osv. kråke- 1745) Linné Öl. 11 (1745).
-LIKNANDE, p. adj. —
-LINS. bot. örten Vicia villosa Roth., luddvicker. Post Ogräsv. 63 (1891).
-LÄTE. ÖB 25 (1712).
-LÖK. bot. om vissa arter av växtsläktet Gagea Salisb. (Ornithogalum Lin.); i sht om arten Gagea minima (Lin.) Dum. Samzelius Blomst. 32 (1760). Fries Ordb. 158 (c. 1870; om Gagea lutea (Lin.) Ker.-Gawl.). Krok o. Almquist Fl. 1: 190 (1901; om Gagea minima (Lin.) Dum.).
-NEDAN, n. (kråk- 1713 osv. kråke- 15811727. kråko- c. 1645) [anledningen till benämningen oviss] (förr o. i vissa trakter) av kyla o. dålig väderlek utmärkt tidsperiod under våren (vanl. början av maj), förbunden med ett visst månnedan angivet dels ss. det nedan som infaller efter första nymånen efter den 14 april (sommardagen), dels ss. första nedan i maj, dels (sällan) ss. det nedan som infaller omkring den 25 maj. Brahe Oec. 93 (1581; uppl. 1920). Hugg Ankoster eller Bryggewärke vthi Kråkonedanet som fölier näst effter Maye Ny, ty thet birket blifwer mycket segt. IErici Colerus 1: 135 (c. 1645). DA 1825, nr 112, s. 1. Karlfeldt FlBell. 31 (1918). MNilsson i EtnolStHammarstedt 48 (1921). särsk. (†) bildl., om dyster l. olycklig period o. d. SvLittFT 1835, sp. 140. Jag har mången gång tänkt för mig sjelf, att vi alla lefva i ett verkligt kråknedan. Unge Minn. 81 (1835).
-NÄBB.
1) i eg. anv. Crusenstolpe Mor. 6: 445 (1844).
2) (†) anat. korpnäbbsutskott. Hartelius Anat. 31 (1874). Wretlind Läk. 2: 23 (1894).
3) (†) = KRÅKA, sbst. I 2 b. (Vid genomläsningen) kunde du väl sätta kråknäbbar vid de versar, som tarfva omarbetning, såsom ett memento för Öfversättaren. 3SAH 37: 91 (1842).
-NÄSTE. (kråk- 1828 osv. kråke- 1619)
1) (numera mindre br.) kråkbo. Rudbeckius KonReg. 418 (1619). Nilsson Fauna II. 2. 1: 135 (1828).
2) (i sht i vitter stil) bildl.; jfr -SLOTT. Slottet i San Felice, ett förfallet kråknäste. Bildt Ital. 9 (1896).
-PÄNNA. vingpänna hos kråka; äv. (i fråga om ä. förh.) om dylik pänna använd ss. skrivpänna. Rothof 261 (1762). Engström 5Bok 143 (1910; om skrivpänna).
-REDE.
-RIS. (kråk- 1745 osv. kråke- 17611774) bot. buskväxten Empetrum nigrum Lin. (vars bär kallas kråkbär). Linné Fl. nr 832 (1745).
-SKARV. [jfr t. krähenscharbe] zool. simfågeln Phalacrocorax graculus Lin., toppskarv. Nilsson Fauna II. 2. 1: 377 (1828).
-SKRAMLA, r. l. f. (förr) visst slags träskramla att skrämma kråkor o. andra skadedjur med. Topelius Läsn. 8: 160 (1896).
-SKRÄMMA, r. l. f. (kråk- 1853 osv. kråke- 1906) (i vissa trakter, i sht Finl.) fågelskrämma; äv. bildl. Topelius Fält. 1: 38 (1853). En kråkskrämma med slokhatt och trasig rock viftar melankoliskt och vanmäktigt med tomma ärmar. Knape Österbottn. 77 (1917). (Jenny Lind) var iklädd en gammal hatt, en riktig kråkskrämma, som var allt annat än klädsam. Dixelius-Brettner Hebbe 254 (1919).
-SLAMRA, r. l. f. (förr) kråkskramla. Broman Glys. 3: 280 (c. 1730). Högberg Boltz. 113 (1920).
-SLOTT. (i sht i vitter stil) skämtsam benämning på ful o. förfallen (slotts)byggnad. Unge Minn. 30 (1835). Siwertz Sel. 1: 96 (1920).
-SLÄKTE(T). zool. det till familjen kråkfåglar hörande släktet Corvus Lin. Sundevall Zool. 52 (1835).
-SPARK.
1) (mera tillf.) spår efter en kråkas fötter. Där borta stodo väl harspår så tätt som kråkspark på en översnöad gödselhög. Sparre Fyrmäst. 169 (1920).
2) sömn. av öppna öglor bestående prydnadssöm med öglorna omväxlande åt höger o. vänster; äv. ss. benämning på sömnadssättet. Freja 1873, s. 143. Fatab. 1908, s. 6.
3) (föga br.) ”kråkfötter” (se -FOT 4). Han hade .. kommit så långt i traven, att handstilen inte längre var hans egen kråkspark. Siwertz Sel. 2: 31 (1920).
4) (föga br.) ”kråkfötter” (se -FOT 5). Hon har .. kråkspark kring ögonen. UNT 1924, nr 8704 B, s. 3.
-SPRÅK. [jfr d. kragemaal, nor. kråkemål] (mindre br.) om mer l. mindre obegripligt språk. Nordenstreng EurMänRas. XII (1917). Den äldre tyska teologiska litteraturen med dess rysliga kråkspråk. SvD(A) 1928, nr 332, s. 11.
-STEN. (†) visst slags svart trapp använd till probersten. Bromell Berg. 30 (1730). Rinman (1788).
-SUTT. bot. = -GRO. Nyman VäxtNatH 1: 203 (1867).
-SYRA, r. l. f. (kråk- 1781 osv. kråke- 17511852) bot. örten Rumex acetosella Lin., bärgsyra, göksyra. Linné Sk. 163 (1751).
-SÅNG. (vard.) ful, ”kraxande” sång; vanl. bildl. Topelius Dram. 11 (1851, 1881). SvD(A) 1929, nr 313, s. 3. särsk. i uttr. det fina i kråksången, finessen med ngt (i sht ngt som förefaller den oinvigde l. icke sakkunnige fult l. dumt o. d.). Der ha vi det fina i kråksången. Blanche Posit. 66 (1843). SvD 5/12 1925, Bil. s. 3.
-TORN, r. l. m. (kråk- c. 1870. kråke- 17961870) [jfr ä. d. kragetorn] (†) bot. träd- l. buskväxten Rhamnus catharticus Lin. (med värdelösa bär), vägtorn. Osbeck Lah. 39 (1796). Fries Ordb. 170 (c. 1870).
-UNGE. (kråk- c. 1644 osv. kråke- c. 1645) äv. bildl. Murenius AV 100 (c. 1644; bildl.). Hallström Händ. 124 (1927).
-VETE. (kråk- 1755 osv. kråke- 16381806) bot.
1) mossväxten Polytrichum commune Lin., björnmossa, ”duvråg”, ”gökråg”; jfr -BJUGG, -KORN. Franckenius Spec. E 1 a (1638).
2) örten Melampyrum arvense Lin. (med blommor i ax), åkerkovall, pukvete. VetAH 1757, s. 203.
-VICKER, förr äv. -VICKA. bot. ärtväxten Vicia cracca Lin. Liljeblad Fl. 320 (1798).
-VINKEL, se d. o. —
-VINTER. (†) jfr -NEDAN. Möjligen torde vi ännu få en liten kråkvinter innan gräset gror. VexjöLT 1846, nr 9, s. 1.
-ÄRT. bot. vanl. i pl.
3) örten Orobus vernus Lin., vårärt. HHederström (1748) hos Linné Bref I. 7: 69. —
-ÖRT. [anledningen till benämningen möjl. blommans långa, raka, syllika sporre] bot. örten Pinguicula vulgaris Lin., tätört. Linné Sk. 97 (1751).
B (†): KRÅKE-BÄR, -BÄRG, -FOT, se A.
-GAL. kråkas läte. Quinno taal lijknas widh kråkegaal. SvOrds. C 1 a (1604).
-GRO, -GRYT, -GULD, -KLÖVER, -KORN, -LIK, -NEDAN, -NÄSTE, se A.
-PISS. kråkris. Lenæus Delsbo 148 (1736, 1764).
-RIS, -SKRÄMMA, -SYRA, -TORN, -UNGE, -VETE, se A.
C (†): KRÅKO-FOT, -NEDAN, se A.
-NÄV. örten Geranium robertianum Lin. (med näbbliknande frukt), stinknäva. 2LinkBiblH 4: 72 (c. 1550).
Avledn.: KRÅKA, v. (föga br.) till I 2 b: sätta l. skriva ”kråka” l. ”kråkor”; ngn gg tr.: förse (ngt) med ”kråka” l. ”kråkor”. Löfgren TenngjH I. 1: 234 (1925; tr.). Fornv. 1931, s. 313.
KRÅKINNA, f. (†) till I 1: kråkhona. Fosz A 5 b (1621).

 

Spalt K 3032 band 15, 1938

Webbansvarig