| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KROKIG krω3kig2, adj. -are. adv. -T; äv. (numera bl. ngn gg arkaiserande) KROKOT krω3–kωt2 l. -ot2, adj.; n. o. adv. =.
1) som är krökt l. går i krok(ar) l. båge; numera nästan bl. om ngt vars ytterlinjer äro oregelmässigt krökta l. som har vuxit l. förändrat sig till en form som avviker från en ursprunglig rak sådan; i sht förr äv. (numera bl. geom.) om ngt vars ytterlinje utgöres av en regelmässigt bildad båge; förr äv. om yta: buktig. Thet krokot är skal rätt warda. Luk. 3: 5 (NT 1526). M[ed] en krokoth spiik låste hon skrineth vp. 2SthmTb. 1: 56 (1545). Contregarderna (på fästningsmodellen) .. äro så krokotta som Facerna. Rålamb 8: 205 (1691). Den krokota lineen som innesluter .. (figuren) kallas peripheri. Strömer Eucl. I. 1: 3 (1744). Krokig yta (är) den, uppå hvilken inga puncter gifvas af den art, at en rät linie och med ytan infallande kan dragas imellan samma puncter. Melanderhjelm Astr. 1: XXVIII (1795). Ur gördeln .. / nerblixtrar nu en krokig sabel. Tegnér (WB) 4: 25 (1822). Solstrålarne få ej träffa träet (som skall torka), emedan det då skulle .. slå sig krokigt. Rothstein Byggn. 43 (1856). HbSkogstekn. 488 (1922). — jfr MÅNG-, SID-, SJÄLV-, SNED-KROKIG m. fl. — särsk.
a) i en mängd ordspr., t. ex.: Krokot Järn kan hammaren rätta. Grubb 288 (1665). Krokot wedh gieer och godh kohl. Dens. 431. Olijka Öök, giör krokotta fohror. Dens. 611. Krokot blijr aldrigh rätt. Dens. 866. Det måste krökas i tid, som krokigt skall bli. Rhodin Ordspr. 37 (1807); jfr KROK 1 a.
b) i fråga om kroppsdel hos människor l. djur; jfr KROK 4 a. Krokig näsa, rygg. Krokig näbb. Krokiga ben, fingrar. Hänga i krokig arm. VarRerV 9 (1538). Fast ryggen blir krokot och armen blir matt. PoetK 1816, 1: 111. Och krokig går han (dvs. den som ständigt trälar) i knäna. Benedictsson Ber. 138 (1885). Är vinkeln i hasleden mindre än normalt (145°), säges hasen vara krokig. Bergman Hofbesl. 48 (1905); jfr KROK-HAS. Siwertz JoDr. 254 (1928). — särsk.
α) om person: som har krokig l. böjd rygg. Gå, stå, sitta krokig. Iagh gåår krokot och luto. Psalt. 38: 7 (Bib. 1541). Då han (dvs. skomakarmästaren) i sin ungdom fick sitta krokig öfver spannstolen och dra becktråden genom det hårda lädret. Strindberg TrOtr. 2: 62 (1890). Han är änkling och gammal och skallig och krokig. Fröding NDikt. 50 (1894).
β) [jfr motsv. anv. av ä. d. krogede hender, nt. krumme hand, t. krummer arm, krumme hand o. d.] (†) i bildl. anv., i förb. krokig arm (i sht komma med en krokig arm), äv. krokiga händer o. d., i fråga om person som ger mutor l. gåvor. UppsDP 29/5 1594. Man seer om hans Arm krokot är, / Om han en Skenk ther vnder bär. Schroderus Waldt 57 (1616). Man seer honom effter krokot händer. Fosz 485 (1621; nt. orig.: süth em na den krummen henden; Weigere: seer .. effter hans krogede hender). Dhen som kommer medh en krokottan arm, han blijr altijdh wäl fägnad. Grubb 876 (1665).
c) (numera bl. ngn gg vard.) i fråga om skrivande l. skrift, där man icke håller sig till raderna. (Eng.) To write up hill, (sv.) skrifva krokot, orätt. Serenius Cc 2 b (1734). Skrifva krokiga rader. Weste FörslSAOB (1823). Moberg Sedebetyg 52 (1935).
d) i fråga om väg, vattendrag, farled o. d.; äv. (numera bl. tillf.) om resa o. d.; jfr KROK 6 d. The wandradhe krokota wäghar. Dom. 5: 6 (Bib. 1541). Floden Don .. flyter hel krokot. Lenæus Hübner 343 (1726). En lång vidlyftig och krokig resa. Borg Luther 2: 451 (1753). Den krokiga leden genom Djurehamn. Hallenberg Hist. 4: 609 (1794). En smal och krokig stig / mellan ekar slingrar sig. Tegnér (WB) 5: 171 (c. 1825). Janson Ön 5 (1908). — särsk.
α) i utvidgad anv., om stad o. d.: som har krokiga gator. Skara .. urgammal stad;.. Nu liten, krokig och ful. Palmblad LbGeogr. 111 (1835). TurÅ 1909, s. 37.
β) i bildl. anv.; jfr 2 samt KROK-VÄG slutet. Lyckan min kan fulla synas gå krokot, / Wackta på Tijden hon lär full gå rätt. Lucidor (SVS) 34 (c. 1670). Höpken älskade mer de dolda och krokiga än de öppna och raka vägarne. Malmström Hist. 2: 66 (1863). Gummerus JägAktiv. 273 (1927).
2) [eg. bildl. anv. av 1] (†) orätt, vrång; ss. motsats till: rätt, i sht i uttr. göra krokigt rätt o. d., göra svart till vitt, förvanska sanningen. Göre rätt altt th[et] som för är kroket. SthmTb. 1578, s. 11 a. Ther hwar parten will änteligen hafwa fram, thet han står vppå, wari sigh rätt eller krokot. Rudbeckius KonReg. 34 (1614). Effter alt krokot icke kan blifwa rätt, så bör alt med lämpa och fog handteras. SynodA 1: 242 (1706). At gjöra hvitt af svart och utaf krokugt, rätt. Livin Kyrk. 147 (1781). — jfr ILLKONST-KROKOT.
3) (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat) svårbegriplig, besynnerlig, krånglig. Eders oförnwffthuge krokote och vrångh swar. G1R 4: 64 (1527). Hwarföre handlar Gudh så krokot och vnderliga? Phrygius MOlai D 1 a (1608). Di (dvs. ”herrskapet”) hade krokiga ord, som jag inte rigtigt kunde fatta. Hedenstierna Jönsson 48 (1894). Det är svårt med de krokiga orden. SvD(A) 1923, nr 21, s. 8.
4) [jfr motsv. anv. i d.] (†) ränkfull; orättrådig; jfr KROK 7. Retvisa och sanning ere altid ledesamma ibland krokått folck. VgFmT II. 6—7: 123 (1587).
Spalt K 2877 band 15, 1938