Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KREPITERA krep1ite4ra l. kre1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr KREPITATION (se avledn.).
Ordformer
(förr äv. skrivet cr-)
Etymologi
[jfr fr. crépiter, ävensom eng. crepitate; av lat. crepitare, frekventativ bildning till crepare (se KREPERA, v.1). — Jfr DEKREPITERA]
med. om kroppsdel l. organ: knastra, knarra, rassla; vanl. i p. pr. i adjektivisk anv.; i sht i överförd anv., om ljud som under vissa förhållanden uppstå i vissa kroppsdelar l. organ. TLäk. 1832, s. 11. SvUppslB 15: 1239 (1933).
Avledn.: KREPITATION, r. l. f. med. knastrande l. knarrande l. rasslande ljud i vissa kroppsdelar l. organ; äv. i oeg. anv., om för känseln förnimbar skrapning l. dyl. (ss. då vid benbrott två benändar förskjutas mot varandra). TLäk. 1832, s. 9. LbKir. 3: 638 (1922).

 

Spalt K 2702 band 15, 1937

Webbansvarig