| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KOXA kok3sa2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING.
(i fackspr.)
1) tr.: låta (stenkol o. d.) undergå torrdestillation, framställa kox av (stenkol o. d.); äv. om koxugn o. d.: förvandla (stenkol o. d.) till kox, producera l. giva (så l. så mycket) kox. JernkA 1860, s. 171 (: kåksningen). UB 4: 111 (1873). Ehuru Appolts ugnar nog äro de, som bäst kåksa dåliga stenkol, synas de mig dock (osv.). JernkA 1876, s. 264. För att kunna draga full nytta af stenkolens stora brännvärde koksar man dem. LfF 1913, s. 282.
2) intr.: förvandlas till kox, övergå till kox; i p. pr. äv. i adjektivisk anv.: som kan övergå till kox, som lämpar sig för koxtillvärkning. Kolen koxa väl, med svårighet. De magra kolen, hvilka stundom äfven kåksa, ehuru mindre lätt än de feta, lämpa sig särdeles väl för bränning på rostar. Wetterdahl Grufbr. 43 (1878). Sådana kol, som sakna hartsämnen, kunna .. icke koksa. 2NF 17: 91 (1912). Det Appalachiska bituminösa kolfältet (kring Pittsburgh) med Connelsville’s koksande masugnskol längs östra randen. SvGeogrÅb. 1929, s. 207.
Spalt K 2590 band 14, 1937