Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONSULERA, v. -ade.
Ordformer
(vanl. skrivet con-)
Etymologi
[jfr d. konsulere, t. consulieren; av lat. consulere, rådslå, skaffa råd (för ngn l. ngt), rådfråga, besläktat med consilium (se KONSELJ) o. consul (se KONSUL). — Jfr KONSULENT, KONSULT, KONSULTERA]
(†)
1) rådslå, överlägga. RARP 2: 81 (1634). H. Kongl. M:t (hade) befalt dem .. consulera om bemälte giftermåhl. HSH 24: 390 (1647). (Jag) förmådde .. de begge Doctorerna at consulera med hvarannan. Leopold (SVS) II. 1: 135 (1782).
2) skaffa råd l. sörja för (ngt); vårda sig l. vara mån om (ngt), skydda, skona. OxBr. 10: 369 (1636). Man måtte allestädes consulera skogen. RP 9: 95 (1642).
3) rådfråga (ngn l. en handbok l. urkund o. d.), konsultera (se d. o. 2). Schück Wivallius 1: 202 (i handl. fr. 1636). Jag har Consulerat, tid efter annan, tre Medici. Leopold (SVS) II. 1: 146 (1782). Angående det omtalta stället i Livius, så har jag der öfver konsulerat alla Kommentarier som Biblioteket äger. Tegnér (WB) 1: 322 (1804). Zetterström ÅmVetA 1820, s. 33. Dalin (1871).

 

Spalt K 2229 band 14, 1937

Webbansvarig