Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONDUKT konduk4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. kondukt; till lat. conducere (se KONDUKTÖR, sbst.2)]
orgelb. trä- l. metallrör i orgelvärk som leder luften från luftlådan till sådan orgelpipa som icke är placerad på själva lådan; i sht i pl. Drake Töpfer 303 (1850). Hennerberg (o. Norlind) 1: 24 (1912).

 

Spalt K 2091 band 14, 1937

Webbansvarig