Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KOMPLOTT komplot4, r. (l. m.) ((†) n. KFÅb. 1913, s. 259 (c. 1730), Heinrich (1814)); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr vanl. skrivet com-)
Etymologi
[jfr t. komplott, n., eng. complot; av fr. complot, av ä. fr. comploit]
hemlig överenskommelse som har ett otillåtet, brottsligt l. revolutionärt syfte, intrig, sammansvärjning; förr äv. konkret, koll., om deltagarna i dylik sammansvärjning. Anstifta (en) komplott, äv. göra (en) komplott. Vara i komplott, förr äv. hava komplott med ngn. Annerstedt UUH Bih. 2: 10 (1655). Så kunde tiufwar giöra complot och säia, att hwad den ene tiufwen ägde, kunde wara den andras depositum. FörarbSvLag 2: 244 (1705). Hela Complotten (blev) fången. Rüdling Suppl. 296 (1740). Man påstod, att han haft complott med bokbindarne. HH XXV. 2: 124 (1812). (Man har) kommit en komplott mot Stalin på spåren. GHT 1934, nr 299 A, s. 13. — jfr MORD-KOMPLOTT.
Ssg: KOMPLOTT-MAKARE. intrigör, intrigmakare, ränksmidare. Hagberg Shaksp. 6: 292 (1849).
Avledn.: KOMPLOTTERA, v. [jfr t. komplottieren, fr. comploter] (†) anstifta komplott (mot ngn), konspirera, stämpla. Eberhardt AllmH 2: 332 (1768). Auerbach (1911).
KOMPLOTTÖR, m. (förr skrivet -teur) [jfr t. komplotteur, fr. comploteur] (knappast br.) deltagare i komplott. Porthan BrefCalonius 129 (1794). Högberg Storf. 46 (1915).

 

Spalt K 2055 band 14, 1937

Webbansvarig