Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KOMMUNIKANT kom1ɯnikan4t l. -u-, l. 01—, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 r.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr vanl. skrivet com-)
Etymologi
[jfr t. kommunikant, eng. communicant, nattvardsgäst, fr. communicant, adj., som bildar förbindelse; av lat. communicans (gen. -antis), p. pr. av communicare (se KOMMUNICERA)]
1) (i fackspr.) person som deltager i nattvardsfirande, person som mottager nattvarden, nattvardsgäst; jfr KOMMUNICERA 1 a. L. Paulinus Gothus ThesCat. 323 (1631). Det från nutida svensk praxis förtrogna bruket att efter distributionen ge kommunikanterna ett särskilt bibelspråk. Brilioth Nattv. 211 (1926).
2) anat. nerv som förenar ryggmärgen med det sympatiska nervsystemet; jfr KOMMUNICERA 2. NF 14: 117 (1890). HdlProfAnatUpps. 1929, s. 62.
Ssg (till 1): KOMMUNIKANT-STOL. (†) bänk l. ”stol” vid vilken kommunikant knäböjde (för att mottaga nattvarden). InventFresta c. 1704. Wilskman Släktb. 1: 173 (1912; i fråga om förh. på 1600-t.).

 

Spalt K 2021 band 14, 1937

Webbansvarig