Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KOLLRA kol3ra2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[av t. kollern, till koller (se KOLLER, sbst.1)]
1) (†) motsv. KOLLER, sbst.1 1, om häst: lida av koller, ha koller(n); äv.: bete sig som en kollersjuk häst. Hästen .. berättas kollra. GenMRulla 1687, s. 79. Jag (har) hördt, at de hästar, som en gång få vanan at skiena eller kolra, blifva aldrig bättre. Gyllenborg Sprätth. 27 (1737). Sahlstedt (1773). Messapus / Hästarne kollrande ser. Adlerbeth Æn. 227 (1804); jfr 2.
2) (vard., numera föga br.) bildl., motsv. KOLLER, sbst.1 2: vara kollrig, bära sig förryckt åt, bete sig som en galning, begå l. prata galenskaper, ”icke vara rätt klok”; förr äv. i fråga om värklig sinnessjukdom. På façonerna ser det ut som gumman litet kollrade. Kellgren (SVS) 6: 56 (1776). Lagm(an) Stålhandske fortfar at kollra, så at det ser illa ut med honom. Porthan BrefCalonius 269 (1796). Hvad? Jag tror, att också här / Du ställer dig att grubbla? Kollrar du? Atterbom LÖ 1: 155 (1824). Östergren (1930; angivet ss. sälls.).
3) tr., i förb. KOLLRA BORT.
Särsk. förb.: KOLLRA BORT10 4. till 3: göra (ngn) ”tokig” l. virrig l. ”yr i hättan”, komma (ngn) att tappa sitt sunda förnuft, att begå galenskaper. Holländare, spanjorer och fransos / Med språk-förbistring, som vid Babels torn, / Försöka kollra bort tullinspektorn. Sehlstedt 2: 3 (1857, 1862). Erhard kollrar bort honom med sina läsareteorier. Wikner Lifsfr. 1: 193 (1866). Även så okonstlade och anspråkslösa människor som dessa svenskbybor kunna .. kollras bort av allmänhetens .. inte alltid så värst besinningsfulla uppmärksamhet. SvD(A) 1929, nr 225, s. 6. särsk.: förvrida huvudet på (person av motsatta könet), göra (ngn) ”tokig” i sig. PT 1896, nr 62, s. 3. En högbarmad, mycket vacker kaféflicka, hvilken med sina behag och stora mörka ögon kollrat bort en konsul. Laurin Skämtb. 591 (1908). Didring Malm 1: 86 (1914). jfr BORTKOLLRA.

 

Spalt K 1887 band 14, 1936

Webbansvarig