Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNÄTTA knät3a2, v. -er, knätte (Lundell), knätt ((†) ipf. knatt Schultze). vbalsbst. -ANDE; jfr KNÄTT, sbst.1
Etymologi
[sv. dial. knätta, knäppa, giva svagt ljud ifrån sig, motsv. nor. dial. knetta, giva svagt ljud ifrån sig, knysta, isl. knetta; sannol. en presentisk n-utvidgning av germ. kneðan (med stark böjning), trycka (sönder), knåda, som föreligger i feng. cnedan, fht. knetan; jfr KNATTRA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) låta höra ett svagt ljud; äv. oeg. l. bildl.: ”knysta”; äv. opers. (Sv.) Dät knatt icke ur hånom, (lat.) Ne minimum edidit sonum. Schultze Ordb. 2340 (c. 1755). Lundell (1893; angivet ss. folkmål).

 

Spalt K 1752 band 14, 1936

Webbansvarig