Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNULA, r. l. f.; best. -an; pl. -or; äv. KNUL, r. l. m.
Ordformer
(knul c. 1730—c. 1755. knula 1640—1769)
Etymologi
[fsv. knula, knöl, sv. dial. knula, knöl, svullnad; jfr d. dial. knul, nor. knul; till en germ. stam knu, trycka ihop (jfr KNUT, sbst.1); jfr KNYLA, KNÖL, sbst.]
(†) knöl; bula; förhårdnad i huden; valk; äv.: puckel. Haffua knulor eller tiock hwdh på händer och fötter aff stoort arbete. Linc. (1640; under calleo). Den Knulan som din rygg så sijrer. Dahlstierna (SVS) 270 (c. 1696). Ihre (1769). — jfr ANKER-, FOT-KNULA.
Ssg: KNUL-RYGGIG. (†) krokryggig, kutryggig. Westerdahl Häls. 468 (1764).
Avledn.: KNULIG l. KNULOT, adj. (-ig(h) 1641 —c. 1755. -og 1681. -oger 1604. -ot c. 1755) [sv. dial. (Finl.) knulot, knölig] (†) försedd med knölar l. förhårdnad(er); knölig; valkig; jfr KNYLIG. Sonen hade fått ett hufuud Såår, wtaff en knuloger kepp. HellestadDomb. 18/5 1604. Knuliga händer. Schultze Ordb. 2361 (c. 1755).

 

Spalt K 1671 band 14, 1936

Webbansvarig