Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNORR knor4, sbst.6, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar; l. KNORRE knor3e2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; l. (i bet. 1 den enda anträffade formen) KNARR knar4, sbst.6, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar.
Ordformer
(knarr 1754 (i bet. 1), 18831923. knor 1737 (: knorarna, pl. best.)1769. knore 1766. knorr 18521891. knorre 18841919)
Etymologi
[sv. dial. (Värml., Närke) knarr, knorr, större eka för transport av hö, liten farkost, eka; jfr ä. d. kna(a)r, nor. dial. knurr, isl. knǫrr (i poet. spr. äv. knarri), fär. knörrur, ävensom fht. gnarren, fartyg, feng. cnear(r), om nordbornas fartyg; möjl. besläktat med KNARRA, v., o. avseende de stora sjögående fartygens egenhet att i sjögång avgiva ett knarrande l. gnisslande ljud till följd av deras egendomliga byggnadssätt (med borden nitade till varandra, men icke till spanten). Jfr äv. Falk AltnordSeew. 109 (1912)]
1) (†) mindre eka, ekstock. Knarrar eller ökstockar (som användas vid höbärgning). VetAH 1754, s. 120 (fr. Närke). Möller (1790; fr. Närke). Landsm. 6: XII (1886; fr. Närke).
2) [efter isl. knǫrr, ett slags större skepp] (i fråga om förh. under den nordiska forntiden o. ä. medeltiden) benämning på ett slags forntida nordiskt fartyg, företrädesvis användt ss. handelsfartyg. Björner Lodbr. 40 (1737). Knore var et stort och starkt bygdt skepp. Berch PVetA 1766, s. 30. Witt Skeppsb. 7 (1857). Hildebrand Isl. 44 (1883). Knarren är vikingatidens främsta lastdragare, användbar såväl för handelsfärder som för krigståg över haven. Hornborg Segelsjöf. 121 (1923).

 

Spalt K 1653 band 14, 1936

Webbansvarig