| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLÄMTA, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
(†) trycka (på lås l. dörrvred o. d.) för att öppna dörr o. d. Någon klämtar och vrider på låset, men utan att komma in. MoB 4: 93 (1795). Stäng dörren! Klämta inte på klinkan! Knorring Ståndsp. 1: 172 (1838). — särsk. [jfr med avs. på betydelseutvecklingen mnt. klinken slān, gå från hus till hus, driva omkring (eg.: trycka på dörrklinkan), t. klinkenschlagen, t. dial. klickeschlān, tiggande l. sladdrande gå från den ena till den andra m. m.] i oeg. anv.: gå från den ena dörren till den andra, ”löpa omkring”; särsk. i uttr. gå och klämta (hos ngn l. i l. vid ngns hus o. d.), träget göra sin uppvaktning, fjäskande ”springa” (hos ngn). CPiper (1711) i HH XXI. 1: 158. (Hur försiktig får icke den unga vackra frun vara) När med bedrägligt tahl och med en fager snuth / Så mång ung Snushan går och klämtar wid des knuth. ÖB 31 (1712). Med fordring, lag och rätt man länge vågad skämta / Och Skuldnär’n länge fick i hus och trappor klämta. Düben Boileau Sat. 30 (1722). VDAkt. 1815, nr 233 (1812). jfr: Gå och klämta = gå från ena källaren till den andra. Tholander Ordl. (c. 1875).
Spalt K 1496 band 14, 1936