Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLÄCKA, v.2; pr. ind. sg. -er.
Ordformer
(kleck- 1582. kläck- 1638—1712. kläk- c. 1755. -kia 1638—1662)
Etymologi
[fsv. kläkkia (pr. sg. klecker, ipf. kläkte, klackte), sv. dial. kläkka; liksom d. klække av mnt. klecken; jfr ä. t. klecken (fht. o. mht. klecken); trol. denominativ bildning till ett germ. klakaz, knoppande, växtkraftig, frisk, frodig (se KLAK, adj.) — Jfr ERKLÄCKA, ERKLÄCKLIG]
(†) förslå, räcka till; äv. opers. Ther äro fulla fem biuggbrödh och twå fiskar, men thet klecker intet til en så stoor hoop folk. PErici Musæus 1: 223 b (1582). Andre vthwägar som kläckia kunne intet så ymbnige finnas widh handen, som tarffuen och tijden kräffuer. HSH 21: 96 (1638). Schultze Ordb. 2271 (c. 1755; opers.).

 

Spalt K 1442 band 14, 1936

Webbansvarig