Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLYNNA klyn3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; l. (alltid i bet. 2) KLYNNE klyn3e2, n.; best. -et; pl. -en.
Ordformer
(klyn- (i ssgr) 1745 (: Klyn-Togh)—1814 (: klyndelte). klynda 1880. klyne- (i ssg) 1870 (: Klyneglim). klynna 1694—1915. klynne 1889—1897. klynne- (i ssgr) c. 1795 (: klynnedelte) osv.)
Etymologi
[fsv. klynda, klubba, sv. dial. klynna, f., klynne, f. o. n., klyka, tjuga; trol. avledn. av sv. dial. klund, klunn, klump, o. rotbesläktat med KLYVA, v.2 För bet.-förh. klyka: klump jfr KLYFTA, sbst.1, o. t. kloben, kluvet (trä)stycke, klyka, men äv.: stort trästycke (se OvFriesen i BtNordFilol. 319 ff. (1936))]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) klyka. Dryselius Måne 512 (1694). Lundberg Träg. 78 (1754). Då jag skilde på grenarna fick (jag) se en katt sitta gömd i en klynna. Lindblad Long VildmHägn 60 (1915). — jfr BRUNNS-, GREN-KLYNNA.
2) bot. i ax ställd blomsamling. BotN 1897, s. 204.
Ssgr (till 1; i allm. bot.): A (mindre br.): KLYNN-DELAD, -DELNING, -TÅG, se B.
B: KLYNNE-DELAD l. -DELT, p. adj. (klyn- 1814. klynne- c. 1795 osv.) (upprepat) tvådelad l. tvåkluven, gaffeldelad, dikotomiskt delad. Fischerström 4: 334 (c. 1795). Forssell InlBot. 133 (1888). 2NF (1910). —
-DELNING. (klyn- 1814. klynne- 1845 osv.) (upprepad) tvådelning, dikotomisk delning. VetAH 1814, s. 217. Auerbach (1909). —
-FLIKAD, p. adj. jfr -DELAD. BotN 1868, s. 100. NF 1: 106 (1875). —
-GLIM. bot. växten Silene dichotoma Ehrh., som har klynnedelad blomställning. Lilja SkånFl. 287 (1870). 2NF 36: 1068 (1924). —
-TÅG. (klynn- 1745—1904. klynne- 1816 osv.) bot. växten Juncus trifidus Lin., vars strå är upptill skenbart klynnedelat. Linné Fl. nr 281 (1745). Lindman Skolfl. 94 (1928).
Avledn. (till 1): KLYNNIG, förr äv. KLYNNOT, adj. (-ig 1868 osv. -og 1774. -ot 1694) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) som är försedd med l. består av en klyka. Dryselius Måne 257 (1694). Brunnen, med sin brunns-vinda, hvilande i ett klynnigt träd, brunns-klynnan. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 209 (1868). (Slagruta) Gjord av ett klynnigt årsskott av en videbuske. Hammarstedt SvForntro 39 (1920).
2) i överförd anv.: klyftig. Anders i Rösabo var vida känd .. för att ha’ det klynnigaste hufvud i hela sin hemsocken. Sällberg Långv. 122 (1894).

 

Spalt K 1419 band 14, 1936

Webbansvarig