Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLIPPARE klip3are2, sbst.2, m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Etymologi
[sv. dial. (Västmanl.) (en arg) klyppare, ”then som kan purra andra, men ej lätteligen låter narra sig” (Herweghr Ordb. (c. 1770)); till KLIPPA, v. (jfr KLIPPARE, sbst.1), sannol. närmast till d. o. 3 a o. 7; troligen har dock inflytande från KLIPPARE, sbst.3, äv. delvis gjort sig gällande; jfr nor. klippar, duktig karl, eng. clipper, ngn l. ngt utmärkt i sitt slag; jfr äv. KLIPSK]
(vard.) med (vanl. lindrigt) klandrande innebörd l. också uttryckande en viss (ofta ngt motvillig) beundran, om småslug, snarfyndig o. påhittig person som lätt o. hastigt finner utvägar o. icke har ngt emot små knep o. skälmstycken: filur, luver, lurifax, spjuver, skälm, ”skojare”; ngn gg om (litet) kvickt o. livligt djur. Envallsson Hofsl. 14 (1786). ”Du är mig en gammal klippare, Munter!” .. ”Tjufpojken hänger ännu i dig, ser jag.” Braun Calle 145 (1843). Efter jag har en sådan klippare till betjent som du. Sjöberg SthmHeml. 173 (1844). Kyrkvaktaren, som var en klippare, .. beslöt att spela henne ett litet spratt. Palmær Lustr. 61 (1848). Talgoxen — Parus major — den lille gul-hvit-svart-gråe klippare, som vi alla känna. Ericson Fågelkås. 1: 37 (1906). Ja, ja förstår dej, din lille klippare, du vill komma hem och inbilla morsan, att du har skjutit hare, ä dä inte så? Engström Kryss 65 (1912). — jfr BOND-KLIPPARE, sbst.2

 

Spalt K 1263 band 14, 1936

Webbansvarig