Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLIPPA klip3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er G1R 14: 187 (1542), RARP 7: 173 (1660); -ar HH 20: 275 (c. 1640)).
1) (mer l. mindre) fristående, brant, ofta kal (trädlös) bärgmassa; i sht om en sådan i l. vid vatten (vanl. hav l. sjö); stundom om dylik under vattenytan; förr ngn gg närmande sig bet.: klippfästning; ofta i jämförelser för att beteckna fasthet l. orubblighet. The säya berghomen och clippomen, Faller vthoffuer oss och skyler oss. Upp. 6: 16 (NT 1526). Skepet .. stötte på ena klijppo. OPetri Kr. 208 (c. 1540). Han tractade honom efter lif .., för thet han icke ville late sättie en hop uthaf hans krigsfolk in upå Bahus klippa. RA I. 2: 326 (1569). Kummel och Remmare på grund och klippor i skiären och andre farwatn. PH 1: 452 (1723). Det Almännas omdöme är liksom en klippa i hafvet, mot hvilken vågorne skingra sig. Dalin Hist. III. 1: Föret. 4 (1761). Nu var hon modig och fast i sitt beslut, som klippan. Almqvist Parj. 69 (1817). Högt uppe på en bergshöjd eller en klippa .. eller i en helig lund .. låg det grekiska templet. Hahr ArkitH 60 (1902). — jfr AVGRUNDS-, BASALT-, BLIND-, DOLOMIT-, GRANIT-, HAVS-, HÄLL-, KALK-, KRIT-, LÖNN-, STEN-, STRAND-KLIPPA m. fl.
2) bärgmassa ss. geologisk bildning; fast bärg, fast klyft (i motsats till ras o. lösa jordlager); hällebärg. Understa foten (av ett bärg) är vidare, mer eller mindre sluttande, och oftast med jord öfverhöljd, igenom hvilken hårda klippan upsticker, som utgjör toppen. Bergman Jordkl. 80 (1766). Vid stranden tog jag i fast klippa glimmerskiffer. SLLovén (1837) i LVetA IV. 3: 35. En högväxt bonde, en axelbred, / Med vakten trängdes, der den red; / Han var som ur klippan skuren. CVAStrandberg 1: 159 (c. 1858). TurÅ 1889, s. 58.
3) i bild o. bildl.; i sht för att beteckna ngn l. ngt ss. fast o. orubblig(t), hård(t), oböjlig(t), känslolös(t) o. d. Sedighett i ordh hafva klepporna (dvs. jungfrurnas hårda hjärtan) bögdt. Visb. 1: 327 (c. 1620). Mången öm beveklig klagan / .. / Skrifver hon till sin gemål, / Han af dem bevekt ock blifvit, / Hade hedern ej förvandlat / Till en klippa hjeltens bröst. Oscar II I. 2: 56 (1859, 1886). (Robert:) Ack, … säg då, att du älskar mig! Sarah (lyfter lugnt upp hufvudet). Jag! Visst inte: Robert. Ah! Sarah (skrattande). Inte ännu! Få se! Robert (Utom sig; För sig). Ah! En klippa! Is! Is! Wijkander OSam 61 (1875). — särsk.
a) (i sht i religiös stil) för att beteckna ngn l. ngt ss. den fasta grunden l. det pålitliga stödet l. ss. en trygg tillflykt o. ett säkert beskydd för ngn l. ngt; i sht om Gud l. Kristus. Herren är mijn klippa och mijn borgh. 2Sam. 22: 2 (Bib. 1541). Gudh min Klippa will iag å kalla. Visb. 1: 322 (c. 1620). (Gud) min starkhets klippa är: / Trygg mitt hus jag bygger der. Ps. 1819, 407: 8. Christi uppståndelse, den fasta klippan för de christnas tro och hopp. Melin Pred. 1: 41 (1844). (Kyrkan) är byggd på den klippan Christus. Rundgren Minn. 2: 262 (1870, 1883). Du är Petrus; och på denna klippa skall jag bygga min församling. Mat. 16: 18 (Bib. 1917; NT 1526: vppå thetta helleberghit). — jfr NÅDE-, STÖDJE-KLIPPA.
b) om förhållande l. omständighet som utgör en fara, som kan leda till fördärv l. vålla att en plan strandar l. att ett företag misslyckas o. d.; vanl. med tanke på att en risk för ”skeppsbrott” föreligger. Schroderus Os. 1: 793 (1635). Man wandrar här emellan twänne fahrliga Klippor. Then ene är wahntro och widskepelse … Then andre Klippan är Epicureismus och säkerhet. Isogæus Segersk. 1153 (c. 1700). (I fråga om en stats regeringssätt) äro farliga klippor på alla sidor, hvarföre man måste styra sin kosa varsamt. Oelreich 511 (1755). Många trones skeppsbrott tima på frestelsens klippor. Wingård 2: 18 (1819). Panteismen .. är den klippa som kreationslärans anhängare vilja undvika. Nyblæus Forskn. IV. 1: 90 (1895). BonnierLittH 3: 214 (1929). — jfr ANSTÖTS-, BLIND-, FÖRARGELSE-KLIPPA.
c) [med anslutning till 2Mos. 17: 6 o. 4Mos. 20: 11, enl. vilka ställen Moses skaffade Israels barn vatten i öknen gm att med sin stav slå på en klippa] (i religiöst spr.) om Kristus ss. den vilken giver ”levande vatten”; ofta i förb. den andliga klippan o. d. (Våra fäder) drucko vthaff then andeligha clippon som them effterfölgde, hwilkin clippa war Christus. 1Kor. 10: 4 (NT 1526). Lide wi törst: så hafwe wi med osz wår andeliga klippo Jesum Christum, som osz följer i wår ökn. Swedberg SabbRo 1200 (1697, 1712). Klippa, du som brast för mig, / Låt mig gömma mig i dig! PilgrSång. 1: 38 (1859). Rydberg Dikt. 1: 10 (1877, 1882).
(2) -BEN. [jfr t. felsenbein] anat. benämning på den i hjärnskålens botten ingående delen av tinningbenet. Sönnerberg Loder 33 (1799). Nyström Kir. 2: 12 (1929). —
-BLOCK. Atterbom Lyr. 2: 258 (1809). Kupolen är huggen ur ett enda klippblock. Hahr ArkitH 151 (1902). —
-BORG. (klipp- 1814 osv. klippe- 1815—1826) [jfr t. felsenburg] på en klippa uppförd borg. PoetK 1814, 1: 12. Grimberg VärldH 4: 87 (1930). —
-BRANT, r. l. m. Hisinger Ant. 4: 116 (1828). Sthm 3: 323 (1897). bildl. Öfvergifvenhetens och den andliga dödsångstens klippbranter. Wikner Pred. 414 (1879). —
-BROTT. (klipp- 1810 osv. klippe- 1810) (mindre br.) tvärt avbrutet (l. söndersplittrat) klipparti. Palmblad i Phosph. 1810, s. 301. Han stod i klippbrottet med det skarpslipade svärdet i handen. Rydberg Sing. 90 (1857, 1865). —
-BRÄCKA, r. l. f. växten Saxifraga adscendens Lin. Thedenius FlUplSöderm. 192 (1871). Krok o. Almquist Fl. 1: 141 (1903). —
(2) -BÄCKEN. geol. i den fasta bärggrunden insänkt (ofta vattenfyllt) bäcken. GeolFF 1878—79, s. 282. Glaciärernas .. förmåga att urholka berggrunden till slutna klippbäcken. Ymer 1918, s. 308.
-DAL. (klipp- 1833 osv. klippe- 1831) dal mellan klippor l. klippväggar. Valerius 1: 66 (1831). Ymer 1903, s. 107. —
-DASS, m. l. r. [efter t. klippdachs] (icke i zoologiskt fackspr.) klippgrävling; jfr -TAX. Sundevall Zool. 61 (1864). 3Mos. 11: 5 (Bib. 1917). —
-DUVA. zool. (individ av) duvarten Columba livia Lin. Scheutz NatH 93 (1843). På klippor företrädesvis ut mot hafskusterna bygger och bor klippdufvan (Columba livia), som utgör stamformen för våra tama dufvor. Stuxberg o. Floderus 1: 559 (1901). 4Brehm 8: 22 (1926). —
(jfr 2) -FAST, adj. (klipp- 1815 osv. klippe- c. 1865) [jfr t. felsenfest] fast l. stadig o. orubblig som en klippa; bärgfast; ofta om person: som står orubbligt fast vid en en gång intagen ståndpunkt, vid en mening l. åskådning o. d.; äv. om tro, mening o. d. Lindfors (1815). Bastiljens klippfasta murar. Crusenstolpe Mor. 3: 304 (1841). Midt i denna jäsning af våldsamt upprörda lidelser stod Carl XI ensam, orubblig, klippfast. Carlson Hist. 3: 193 (1874). Allmogen var klippfast övertygad om att helgerånaren aldrig undgick himmelens vrede. Ahnlund Oljob. 191 (1924). —
-FETKNOPP~02, äv. ~20. (föga br.) växten Sedum rupestre Lin., bärgknopp. Thedenius FlUplSöderm. 210 (1871). —
-FISK. (klipp- 1756 osv. klippe- 1640—1652)
1) till 1: fläkt, torrsaltad, urspr. o. fortfarande vanl. på klippor torkad torskfisk, huvudsakligen torsk, men äv. sej, kolja o. långa; stundom äv. om stockfisk. OxBr. 11: 760 (1640). Skillnaden mellan kabiljo och .. ’klippfisk’ är .. den, att kabiljon är mindre hårdt torkad (halftorr) samt försändes nedpackad i fjärdingar, hvaremot klippfisken torkas längre och ej packas i kärl. Stuxberg Fisk. 369 (1895). NoK 19: 70 (1923). jfr: Den gamla skillnaden mellan kabeljo och klippfisk finns ej mera — den senare benämningen är försvunnen ur yrkesterminologien. SkrGbgJub. 19: 292 (1923).
2) till 2; om på klippig grund levande fisk. En enda liten klippfisk. Löwegren Hippokr. 1: 420 (1909; gr. ἰχϑύδιον πετραῖον ἁπλοῦν). särsk.
a) (föga br.) den till papegojfiskarnas familj hörande fisken Scarus cretensis Lin., havspapegoja. Klippfisk är, enligt Oribasius, läckrast af all stengrunds-fisk. SÖdmann (1787) hos BBergius PVetA 1780, 2: 297.
b) (föga br.) (individ l. art av) korallfisksläktet Chætodon Art.; jfr KLIPPARE, sbst.4 1Brehm III. 1: 214 (1876). Klint (1906). —
-FLOG. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) brant klippvägg; jfr FLOG, sbst.2 Hemberg ObanStig. 46 (1896). —
-FORMATION. konkret. IllSv. 2: 94 (1882). Underliga, fantastiska klippformationer med rödaktiga, rundade och spruckna, liksom på hvarandra upptornade granitblock. AB 1890, nr 51, s. 2. —
-FULL. (klipp- 1734. klippe- 1698—1729) (numera föga br.) Rudbeck Atl. 3: 63 (1698). En klippfull skärgård. Fischerström 1: 441 (1779). De .. klippfulla .. skogarne. TIdr. 1882, s. 187. —
-FYLLD, p. adj. TMFries (1906) hos Linné Skr. 2: 72. En klippfylld och skogig trakt. Jensen Hudson Ombútr. 138 (1922). —
-FÅGEL. zool. (individ l. art av) det till tättingarnas ordning hörande fågelsläktet Rupicola Briss., särsk. R. rupicola Lin.; jfr -HÖNA. NF (1884). 4Brehm 7: 32 (1925). —
-FÄSTE. på klippa belägen fästning l. fast borg. Ling Gylfe 94 (1812). Gibraltar, klippfästet vid sydspetsen af Spanien. Carlson 1Skolgeogr. 75 (1889). —
-GLIM. (mindre br.) växten Silene rupestris Lin., bärgsnejlika. Gosselman BlekFl. 76 (1865). SvNat. 1934, s. 45. —
-GRAV r. l. m. (klipp- 1822 osv. klippe- 1848) [jfr t. felsengrab] i klippa inhuggen grav; i sht arkeol. i fråga om forntida gravsättning. Iduna 9: 306 (1822). De mykeniska grafvarna äro af trenne slag: schaktgrafvar, klippgrafvar och kupolgrafvar. Hahr ArkitH 41 (1902). —
-GROTTA. (naturlig l. med människohand åstadkommen) grotta i klippa. Upmark Lübke 2 (1872). Bo i jordhålor eller klippgrottor. Rydberg Dikt. 2: 57 (1891). —
(jfr 2) -GRUND, sbst.1, r. l. m. (klipp- 1840 osv. klippe- 1813—1849) klippig l. bärgig grund (under byggnad o. dyl. l. ss. havs- l. sjöbotten); äv. oeg. o. bildl.; jfr GRUND, sbst.1 I 1 o. 2. Atterbom i PoetK 1813, 1: 74. En djup evangelisk trosöfvertygelse var den klippgrund, på hvilken hans personliga lif hvilade. Billing i 3SAH 15: 91 (1900). Griftkamrarne .. lågo .. i pyramidens kärna eller .. djupt nere i själfva klippgrunden. Hahr ArkitH 5 (1902). —
-GRUND, sbst.2, n. grund (i hav l. sjö) som utgöres av en klippa l. klippor; jfr GRUND, sbst.3 Lucidor (SVS) 232 (1672). Om morgonen .. stod en brigg der ute på ett klippgrund. Lönnberg BlSkär. 35 (1876). Klippgrund i vattenytan. Smith 199 (1916). —
-GRÄVLING. zool. individ, art l. släkte av familjen Procaviidæ, som ensam bildar ordningen Hyracoidea inom däggdjurens klass; särsk. i pl. ss. benämning på sagda familj l. ordning; jfr -DASS, -SOVARE, -TAX. Stuxberg o. Floderus 2: 369 (1902). I den etiopiska regionen samt något in i Arabien och Syrien förekomma klippgrävlingarna (Hyracoidea), små djur av en hares eller kanins storlek. Rosén Djurgeogr. 61 (1914). —
-HAMN. (klipp- 1658 osv. klippe- 1836) hamn bildad av o. belägen mellan klippor. HSH 6: 168 (1658). Högberg Frib. 315 (1910). —
-HOLME. Mellin Nov. 1: 285 (1865). Åbo slott .. är beläget på en udde, en tidigare klippholme. 2NF 33: 932 (1922). —
-HYLLA, r. l. f. hyllformig avsats i klippa. Lagerlöf Holg. 2: 244 (1907). Hedin Transhim. 1: 106 (1909). —
(jfr 2) -HÅRD. [jfr t. felsenhart] hård som en klippa, hård som klippan; vanl. oeg. o. bildl. Sönnerberg Loder 33 (1799). Den ålder, då ungdomsdrömmarnes fantastiska verld törnar emot den klipphårda verkligheten. Ljunggren i 2SAH 50: 214 (1874). Den väkser med ens till omotsäglig, klipphård visshet, aningen som länge ropat inom mig. Forsslund Storg. 59 (1900). —
-HÖJD. (klipp- 1813 osv. klippe- 1809). Atterbom Lyr. 2: 256 (1809). Hednatidens borgar bestodo af en ringmur af sten och voro belägna antingen på en klipphöjd eller på ett af fuktig mark omgifvet ställe. NF 2: 893 (1877). Koch Estaunié MännVäg 19 (1925). —
-HÖNA. zool. (individ av) fågelarten Rupicola rupicola (crocea) (Pipra rupicola) Lin.; jfr -FÅGEL. Scheutz NatH 80 (1843). 4Brehm 7: 33 (1925). —
-INSKRIFT~02 l. ~20. Gamla grafhögar med .. tatariska klippinskrifter. 2NF 34: Suppl. 7 (1922). —
-KANT. Bremer Strid 178 (1840). Vi klättra upp för bergbranterna, gripande tag i allt, som kan ge oss stöd, här en klippkant, där en till marken tryckt dvärgbuske. LfF 1897, s. 184. Lagerlöf Saga 98 (1908). —
-KNOPP. (föga br.) växten Sedum rupestre Lin., bärgknopp; jfr -FETKNOPP. Nyman VäxtNatH 2: 24 (1868). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 431 (1901). —
-KRANSAD, p. adj. (i vitter stil). En klippkransad, molnig, ångande kitteldal. Siwertz Lat. 88 (1924). —
-KRASSE. (numera föga br.) växtsläktet Hutchinsia, särsk. arten H. petræa (Lin.) R. Br., stenkrasse. Hartman Fl. 200 (1879). Krok o. Almquist Fl. 1: 62 (1883). —
-KRÅKA. zool. (individ l. art av) släktet Pyrrhocorax Vieill. inom kråkfåglarnas familj. 4Brehm 6: 116 (1924). —
-KRÖN. SD 1893, nr 17, s. 6. Utsikten öfver Sche med dess lilla kloster på klippkrönet. Hedin Transhim. 1: 94 (1909). —
-KULLE. Brunius Resa 1838 71 (1839). Högst på klippkullens krön uppfördes åt Atens jungfruliga skyddsgudinna Partenon. Boëthius HistLäsn. 1: 153 (1895). —
-KUST. (klipp- 1843 osv. klippo- BEMalmström 6: 322 (1847; i vers)) FWScholander (1843) i 3SAH 13: 135. Norges fjordinskurna klippkuster. Svensén Jord. 19 (1884). —
-KÄNGURU. (individ l. art av) släktet Petrogale Gray bland kängurudjuren. NF 8: 862 (1884). 4Brehm 5: 448 (1923). —
-LAV. bot. namn på vissa lavarter.
-LÄNDT, p. adj. (föga br.) klippig. En backig, skogfull, klippländt och steril tract. Linné Vg. 109 (1747). —
-LÄRKA. [jfr eng. rock-lark] (numera knappast br.) zool. (individ av) fågelarten Anthus obscurus Lath. (A. rupestris Lin.), skärpiplärka. Leijonflycht (1827). NF 12: 1311 (1888). —
-MALÖRT~02 l. ~20. (föga br.) växten Artemisia rupestris Lin., stenmalört, stenbynke. Nyman VäxtNatH 1: 17 (1867). SvRike I. 2: 88 (1900). —
-MARK. klippig mark. Bremer Nina 567 (1835). På lös sandjord och föga jordtäckt klippmark är (ljung-)bränning icke att tillråda. SkogsvT 1911, Fackupps. s. 97. —
-MASSA. Atterbom LÖ 1: 42 (1824). Kolossala klippmassor sprungo (vid jordbävningen) sönder som torkad lera. LdVBl. 1890, nr 125, s. 3. —
-MASSIV, n. En smal, slingrande väg, vid hvars sidor höjde sig imponerande klippmassiv. Hedin GmKhor. 182 (1892). —
-MOSSA. på klippa l. klippor växande mossa (l. lav). BotN 1874, s. 161. Heidenstam Folkung. 2: 292 (1907). särsk. bot.
b) mossläktet Anomodon, särsk. arten A. viticulosus (Lin.) Hook. & Tayl. Hartman Fl. 339 (1849). Krok o. Almquist Fl. 2: 33 (1907). —
-MUR. (klipp- 1809 osv. klippe- 1845) långsträckt klippa l. räcka av klippor, liknande en mur. Geijer I. 3: 19 (1809). (Bärgskedjan) ter sig från kusten som en hög och brant klippmur. 2NF 18: 345 (1912). —
-MURA, r. l. f. örten Potentilla rupestris Lin., trollsmultron. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 403 (1901). Kindberg SvNamn 22 (1905). —
-MURBRÄKEN~020. (föga br.) ormbunken Asplenium septentrionale × Trichomanes (A. Breynii Retz., A. germanicum Weis.), klippspring. Lilja SkånFl. 775 (1870). —
-NEJLIKA. växtsläktet Tunica, särsk. arten T. saxifraga (Lin.) Scop., använd på stenpartier i trädgårdar. HbTrädg. 6: 244 (1876). —
-NISCH. i klippvägg inhuggen nisch. Bilden af Buddha .., der han .. finnes uthuggen i klippnischer. Upmark Lübke 71 (1872). 2NF 36: 390 (1924). —
-NÄSTE. (klipp- 1889 osv. klippe- 1827) En örn, ur klippenästets lugn / Af ljungeld uppskrämd. Atterbom LÖ 2: 50 (1827). Siwertz Sel. 2: 114 (1920). —
-NÖTVÄCKA~020. fågelarten Sitta Neumayeri Michah. (S. syriaca Ehrenb.), inhemsk i sydöstra Europa. 1Brehm 2: 149 (1875). 4Brehm 6: 436 (1924). —
-ORM. zool. pytonormen Python sebæ Gm. (P. natalensis A. Sm.), hieroglyform. NF 13: 486 (1889). 4Brehm 10: 417 (1927). —
-PARTI. Bremer GVerld. 4: 161 (1861). Ett väldigt skogklädt klipparti reste sig .. framför oss. Hedin GmKhor. 67 (1892). —
-PINGVIN. tofspingvinen Catarrhactes (Eudyptes) chrysocome Forst. Stuxberg o. Floderus 2: 671 (1903). 4Brehm 9: 473 (1926). —
-PORT. portliknande öppning mellan klippor; portliknande klippformation. Hedin GmKhor. 15 (1892). (Vid Hovs hallar) finnas nedanför branten fristående klippor, äfvensom en klipport, Arilds port. 2NF 36: 433 (1924). —
-RABBE ~rab2e, r. l. m.; best. -en; pl. -ar. [beträffande senare ssgsleden jfr sv. dial. (sten)rabbe, lämningar efter stengärdsgård, nor. rabb, rabbe, hög, stenig backe l. jordrygg; av ovisst urspr.; jfr dock Friesen Mediagem. 75 (1897)] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (låg) klipprygg. Från dylika klippvallar stryka klipprabbar merendels in över terrassens yta och sammansmälta med dess brink. Fennia LIII. 1: 22 (1930). —
-RAPPHÖNA~020. zool. (individ l. art av) hönsfågelsläktet Alectoris Kaup (Caccabis Kaup). Nyström NKina 1: 279 (1913). FoFl. 1923, s. 280. —
-RAS, n. (klipp- 1853 osv. klippe- 1814) ofta konkret, om nedrasade klippblock. Ling Gylfe 484 (1814). Barrskogen .. klättrade med spridda furor nedom branternas klippras. Berg Sjöf. 80 (1910). —
-ROS. [jfr t. felsenrose, eng. rock-rose] (individ l. art av) växtsläktet Cistus (med stora, röda l. vita blommor som påminna om rosor). Paijkull Cherbuliez Lycka 11 (1898).
Ssg: klippros-sångare, m. l. r. (knappast br.) zool. (individ l. art av) det till tättingarnas ordning hörande släktet Cisticola Kaup, särsk. C. cisticola Temm., grässångare. SFS 1905, nr 87, s. 10. —
-ROT. en klippas nedersta parti l. fot. Holmberg Bohusl. 2: 72 (1843). Hemberg ObanStig. 151 (1896). —
-RÄNNA, r. l. f. Böttiger i 2SAH 50: 318 (1874). Under och efter istiden hava älvarna mångenstädes skurit djupa klipprännor .. i bottnarna av de preglaciala dalarna. Ramsay GeolGr. 418 (1909). —
-SEGLARE, m. l. r. zool. den till tornsvalornas familj hörande fågeln Cypselus melba Lin., alpseglare, alpsvala. 1Brehm 2: 196 (1875). 4Brehm 7: 216 (1925). —
-SKVÄTTA, f. l. r. (föga br.) zool. (individ l. art av) släktet Monticola Boie (Petrocincla Vig.) inom trastfåglarnas grupp, stentrast. 1Brehm 2: 98 (1875). —
-SKÄR, n. (klipp- 1809 osv. klippe- 1836—1840) Atterbom Lyr. 2: 283 (1809). Gillögaskären .. en samling större och mindre klippskär med trängre och vidare sund emellan sig. Rosenius Naturst. 58 (1897). —
-SLINKA, r. l. f. (†) algen Cladophora (Conferva) rupestris (Lin.) Kütz., tuvalg. VetAH 1788, s. 175. —
-SPRING, n. ormbunken Asplenium septentrionale × Trichomanes (A. Breynii Retz., A. germanicum Weis.); jfr -MURBRÄKEN. Nathorst SvVäxtn. 92 (1904). Krok o. Almquist Fl. 2: 4 (1907). —
-SPRINGARE, m. l. r. zool. (individ l. art av) släktet Oreotragus A. Sm. bland slidhornsdjuren, särsk. O. oreotragus (saltatrix) Zimm. Möller (1790). 4Brehm 1: 644 (1920). —
-STALP. Nicander Minn. 1: 186 (1831). På ett klippstalp i Bolivias Ander .. är hans (dvs. kondorens) hem. Hedin Pol 2: 401 (1911). —
-STARR. halvgräset Carex rupestris All. Zetterstedt SvLappm. 2: 19 (1822). Krok o. Almquist Fl. 1: 198 (1900). —
-STIG. (klipp- 1818. klippo- 1836) Atterbom Minn. 444 (1818). Uppåt branterna ser man här och hvar klippstigar. Hedin Transhim. 1: 577 (1909). —
-STRAND. (klipp- 1817 osv. klippe- 1818—1854) Atterbom Minn. 28 (i senare bearbetat brev fr. 1817). PoetK 1818, 1: 9. Urisjön, hvars branta klippstränder .. äro schweiziska hjältesagans klassiska mark. 2NF 32: 333 (1921). —
-STYCKE. Hazelius Bef. 190 (1836). En stor del af rullstens-aflagringen består af klippstycken, som flyttats från långt aflägsna trakter. Lindström Lyell 105 (1857). —
-SÄKER. (nytt ord) om person: orubbligt säker (på ngt), bärgsäker. SvD(A) 1916, nr 64, s. 8. Han var .. klippsäker på att det till slut måste ske. Lindqvist Herr. 35 (1917). Dens. hos Essén Prill. 225 (1920). —
-TAX. [efter t. klippdachs] (†) klippgrävling; jfr -DASS. Holmgren Däggdj. 389 (1865). NF 8: 856 (1884). —
-TOK, r. l. m. (föga br.) växten Potentilla rupestris Lin., trollsmultron. Krok o. Almquist Fl. 1: 142 (1901). —
-TRÄDGÅRD ~20 l. ~02. trädgård anlagd i (naturlig l. med konst åstadkommen) klippig terräng. Klippträdgården dess anläggning och underhåll. Lovén Meredith (1916; boktitel). GHT 1924, nr 191, s. 3. —
-TRÖSKEL. geol. o. geogr. övertvärande klippbrant mellan tvenne erosionsbäcken. Sjögren Torneträsk 53 (1909). Ett vattenfall som med gult skum störtar över en klipptröskel mellan två branta höjder. Gripenberg Aho Minns 209 (1921). —
-TÄMPEL. i en klippa uthugget l. insprängt tämpel. Brunius Metr. 2 (1836). Ramses II lät utföra flera stora klipptempel. 3NF 6: 409 (1926). —
-UDDE. Palmblad i PoetK 1817, 2: 69. En i sjön utskjutande klippudde. Nyblom i 3SAH 5: 205 (1890). Ymer 1916, s. 265. —
-UTSPRÅNG~02 l. ~20. utskjutande del av en klippa. Johansson HomIl. 16: 407 (1848). Högt uppe .. kretsade talrika fåglar kring klipputsprången. Antarctic 2: 187 (1904). —
-VALL. ngn gg äv. bildl. Stolt på sitt hemlands strand / Stod Shelmas skara i sluten tropp, / En klippvall, trotsande böljan, / Som skyrest måttar sitt slag. Runeberg 1: 431 (1844). (Dalen) övertväras .. av en c:a 25 m hög klippvall. SvGeogrÅb. 1927, s. 144. —
-VÄGG. tvärbrant, mer l. mindre lodrät sida av en klippa; ngn gg äv. bildl. Polyfem II. 12: 1 (1810). En klippvägg är ditt bröst, / Mot hvilken talets vågor fåfängt brytas. Stagnelius (SVS) 2: 405 (1821); jfr KLIPPA, sbst. 3. Sandström NatArb. 1: 72 (1908). —
-ÄRENPRIS~002, äv. ~200. växten Veronica fruticans Jacq.; jfr -VERONIKA. Krok o. Almquist Fl. 1: 73 (1903). Nathorst SvVäxtn. 15 (1905). —
-Ö. (klipp- 1835 osv. klippe- 1836) Palmblad LbGeogr. 278 (1835). Färöarna .., en grupp branta, trädlösa klippöar långt ute i Atlanten. Rönnholm EkonGeogr. 71 (1907). —
-ÖKEN. Bremer GVerld. 2: 33 (1860). Genom nämnda vindverkningar bli vissa ökentrakter frisopade från alla lättare jordarter, så att endast block och grus återstå. Det uppstår klipp- eller stenöknar. HimHavJord 1: 74 (1925).
B (†): KLIPPE-BORG, -BROTT, -DAL, -FAST, -FISK, -FULL, -GRAV, -GRUND, sbst.1, -HAMN, -HÖJD, -MUR, -NÄSTE, -RAS, -SKÄR, -STRAND, -Ö, se A.
C (†): KLIPPO-KUST, -STIG, se A.
Spalt K 1244 band 14, 1936