Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLERUS kle4rus, n. (Reuterdahl SKH 1: 307 (1838) osv.), äv. r. l. m. (r. l. m. Fehrman OrientK 55 (1920); m. Dalin (1852), Sundén (1886)); i best. anv. utan slutartikel. Anm. I ä. tid förekommer stundom den lat. gen. sg.-formen cleri. Reuterdahl InlTheol. 312 (1837). Forssell Hist. 1: 159 (1869).
Ordformer
(i sht förr äv. skrivet cle-)
Etymologi
[jfr t. klerus; av senlat. clerus, andligt stånd, av gr. κλῆρος, lott, (gm lottning) tillfallen egendom, arvedel; prästerligt ämbete]
(i sht i fackspr.) eg., inom den romersk-katolska kyrkan, om det gm särskild invigning ur lekmannaståndet avskilda andliga ståndet, prästerskap(et); stundom i utvidgad anv., om prästerskapet inom andra kyrkor än den romersk-katolska. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 72 (1834). Det svenska clerus. Reuterdahl SKH III. 2: 344 (1863). När domkapitlet och klerus avgivit sina röster. Engström Milst. 187 (1929).

 

Spalt K 1195 band 14, 1936

Webbansvarig