Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLASSIK klasi4k, sbst., i bet. I m.||ig., i bet. II r. l. m.; best. -en; pl. (i bet. I) -er.
Etymologi
[substantivering av fr. classique, adj., motsv. lat. classicus (se KLASSISK). — Jfr KLASSIKER]
I. om person.
1) (†) = KLASSIKER 1. SthmFig. 1847, s. 30.
2) (†) = KLASSIKER 2. Lundquist Nepos 7 (1875).
3) om person som i ett l. annat avseende ter sig besynnerlig l. originell: underlig (o. löjlig) figur, originell typ, original. Han var en stor, en värklig klassik. (Olle Montanus) den der klassiken, som Falk hade med sig i går qväll. Strindberg RödaR 268 (1879). Vi hade en klassik till lärare, som .. var av den gamla stammen. Vesterlund Skolm. 40 (1924). SvD(A) 1929, nr 327, s. 7.
II. om sak.
1) (†) klassicism (se d. o. 1); särsk. i uttr. fransyska klassiken, franskklassicismen. Franzén Skald. 7: 97 (1841). Bolin Statsl. 1: 121 (1868).
2) (i Finl., numera mindre br.) i sg. best., om sammanfattningen av den antika kulturen, antiken; jfr KLASSICITET 2. Bolin Statsl. 1: 231 (1869). Under det 15:de århundradets senare hälft begynte studiet af klassiken småningom vinna insteg i Tyskland. Heikel Filol. 12 (1894). Mattsson LycklÖ 3 (1907).

 

Spalt K 1156 band 14, 1936

Webbansvarig