Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KIRRA kir3a2 l. ɟir3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr KIRR, sbst.1
Etymologi
[jfr östsv. dial. kirra, lipa, gråta; jfr ä. d. kirre, ljuda (om säckpipa), nt. kirren, kuttra o. d., pipa ängsligt, holl. kirren, kuttra, kvittra, skrika av glädje l. sorg, t. kirren, kuttra, kvittra, äv.: knarra, gnissla m. m.; av ljudhärmande urspr.; jfr KIRR, sbst.1—2]
1) (numera bl. tillf.) om fåglar: frambringa läte som mer l. mindre liknar ljudet ”kirr” l. ”krr”; kvittra. Lärkans kirrande, Orrens kutter. Linnerhjelm 1Br. 119 (1797). Med ett kirrande läte lockar rapphönstuppen på sin maka. SD(L) 1898, nr 277, s. 5. — särsk. (†) om duva: kuttra; äv. bildl. Han .. kirrade såsom een dufwa. Kumblæus AHult B 1 b (1664). Turtur-duvan kirrar. Schultze Ordb. 2265 (c. 1755).
2) kvida, jämra sig; numera bl. (i Finl.) om barn: gnälla. Schultze Ordb. 2265 (c. 1755). TurForskn. 4: 194 (1919). jfr Bergroth FinlSv. 345 (1917; angivet ss. bygdemålsord). — särsk. i överförd anv., med sakligt subj. Man hörde huru råken kirrande och skrällande som en pil körde in mot land. Ahrenberg Hih. 175 (1889).
Avledn.: KIRRIG, adj. (i Finl.) till 2, om barn: gnällig. Ett kirrigt barn. Franzén Skald. 4: 34 (1802, 1832). jfr Bergroth FinlSv. 329 (1917; angivet ss. bygdemålsord).

 

Spalt K 975 band 14, 1935

Webbansvarig