| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KIPPA ɟip3a2, v.2, äv. (numera bl. ngn gg i Finl.) KIPA, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) frambringa ett pipande läte som liknar ett ”kipp”; äv. i p. pr. ss. adj., om ljud: pipande. Det Strypsjukan vanligen åtföljande lätet, likt kippande af Höns. VetAH 1772, s. 334. Inandningen blir (vid ett anfall av kikhosta) långsam och pipande med ett egendomligt kippande ljud, ”ehi”. Wretlind Läk. 7: 78 (1899). Från taken skrällde sparfvarnas kippande skrik. Öberg Son. 229 (1905).
2) [med viss anslutning till KIPPA, v.1 7] frambringa det (smackande) ljud som uppstår, då man lyfter upp foten efter att ha trampat på ngt som är mjukt av väta l. då man under samma betingelser företar likartad tryckrörelse av annat slag; med subj. betecknande person l. sak; äv. opers. (Barnen) kippade med våta skor i mossen. Topelius Läsn. 7: 94 (”91”) (1891). Filtstöflarna kippa (av vätan). Hedin Asien 2: 294 (1903). Det kippar och smackar kring hjulen (på vagnen under rägnet). Dens. Bagdad 19 (1917). Vid kärrets rand, där vattnet kippar under våra sulor. Gripenberg DianV 192 (1925).
3) (eg.: under frambringande av ett pipande läte) flämtande draga in luften; i sht i uttr. kippa efter andan l. luft, flämtande draga efter andan resp. draga in luft; ngn gg tr.: flämtande supa in (luft). Nåh är Susanna död än? .. jag tyckte i går .., att hon låg och kipade efter andan. Wetterbergh Sign. 11 (1843). Med ett långdraget och uthållet andetag kipade gumman efter luft. Almqvist Smar. 42 (1845). Ryttarne kipade luft som smedens blåsbälg. Topelius Planet. 1: 74 (1889). Nu ä’ de’ så illa me’n, att jag tänker han som bäst ligger å kippar i dödskampen, gubbstackarn. Roos Skugg. 392 (1891; bygdemålsfärgat). Nordström Amer. 52 (1923). — särsk. i mer l. mindre bildl. anv. Då de slutat Mardis Gras ock kippat effter andan, så begyntes Carêmen med aske odens dag. DZHallman (1755) hos Linné Bref I. 6: 329. Vid dina hädelser man kippar efter luft. CVAStrandberg 2: 330 (1865). (Skottarna) dansade .. svärdsdansen och andra skotska danser så köpenhamnarna kippade efter andan av förtjusning. DN(A) 1932, nr 261, s. 26.
Spalt K 972 band 14, 1935