Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KIPP ɟip4, sbst.1, n.; best. -et.
Etymologi
[avledn. av KIPPA, v.1 7]
(vard.) kippande. Bergdahl Antip. 100 (1906). — särsk. (†) i uttr. uppdragen på kipp, påtagen så att den kippar? Toffeln framskjuter sin tipp / Så hög röd som det röda lack, / Nedvikt, updragen på kipp, / Med snö-hvit klack. Bellman (BellmS) 2: 134 (c. 1785, 1791).

 

Spalt K 969 band 14, 1935

Webbansvarig