Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KINKER ɟiŋ4ker, m.
Etymologi
[sv. dial. kinker; vbalsbst. till KINKA, v.3]
(vard., föga br.) föraktlig benämning på person som kinkar l. är kinkig; jfr KINK-BLÅSA, -PÅSE. LoW (1911). Östergren 3: 1019 (1930). — särsk.
1) till KINKA, v.3 4: ”gnällmåns”. Lind (1749). Auerbach (1909).
2) till KINKA, v.3 5: person som är svår att göra till lags; äv.: pjunkig person, vekling. Lind (1749). ÖoL (1852).

 

Spalt K 964 band 14, 1935

Webbansvarig