Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KINK ɟiŋ4k, sbst.1, r. l. m. ((†) n. Dalin (1852), WoJ (1891)); best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[trol. av nt. l. holl. kink; jfr sv. dial. kink, hopslingring av länkar i en kedja, självslagen knut på snöre, d. kinke, nor. kink, äv.: vridning, kast med huvudet, mnt. kinke, äv.: (vriden) snäcka, t. kink, eng. kink, kinch (lånat antingen från holl. l. nord. spr.); till en germ. stam kenk, vrida, böja, som trol. föreligger äv. i KÅNKA. — Jfr KINKELHORN]
sjöt. ögla (bukt, törn) l. (halv)knut som slår sig av sig själv på tåg, kabel, kätting o. d., beroende på tågets slagning l. på väta l. ovarsam l. oriktig behandling; i sht om dylik ögla l. knut som är till hinder vid ut- l. inhalning o. d. Nya tåg slå kinkar på sig, i synnerhet om de äro hårdt slagne. Dalman (1765). Skoten voro fulla av kinkar. Siwertz Sel. 2: 219 (1920). Det blev en kink på ankarkättingen. Engström Milst. 88 (1929). — särsk. i kollektiv anv. PT 1846, nr 129, s. 1. Till förekommande af kink i linan. Schröder Fiske 112 (1900). Anm. Möjl. föreligger här ett neutralt vbalsbst. till KINKA, v.1
Avledn.: KINKA, v.1, -ning. [jfr holl. o. t. kinken, eng. kink] sjöt. intr. o. refl.; om tåg, kabel, kätting o. d.: slå kinkar. Konow (1887; refl.). (Hamptrossen) håller sig då (dvs. när den gnides in med kokt linolja) mera rak och kinkar inte. IdrBibl. 12: 78 (1929). särsk. allmännare: haka upp sig, ”krångla”; jfr KINKA, v.3 2. En sålunda (med ledgång) gjord rack löper .. lättare på masten (än den hela), helst vid seglets nedfirning, då det är vigtigast att ingenting kinkar eller betar. TIdr. 1882, s. 200.

 

Spalt K 961 band 14, 1935

Webbansvarig