Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KINA- ɟi3na~.
Etymologi
[ssgsform till KINA]
i ssgr: som tillhör l. härstammar l. förskriver sig från l. är utmärkande för Kina.
Ssgr (Anm. Jfr KINA, sbst.2 ssgr): KINA-BLÅ. (i fackspr.) som har den högblå färg som är vanlig på klädesplagg i Kina. Hatt af chinablått taft. NJournD 1855, s. 13. SFS 1917, s. 2225.
-BLÅTT, n. [jfr t. chinablau] (i fackspr.) högblått färgämne hörande till anilinfärgerna, vattenblått. (Ekenberg o.) Landin (1892).
-BÅL, r. l. m. (tillf.) bål av kinesiskt porslin; jfr KINA, sbst.1 På mitt bord ej kinabålar blänka. Franzén Skald. 1: 243 (1797, 1824).
-FARARE, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 r. l. f.
1) person som far till Kina.
2) fartyg som går på Kina. Jungberg (1873). Ramberg Svarta 79 (1911).
-GRÄS. [jfr t. chinagras, eng. China-grass] bot. o. textil. i sht i Kina o. Ostindien odlad nässelväxt av släktet Boehmeria Jacq., i sht arterna B. nivea (Lin.) Hook et Arn. samt B. tenacissima Gaud., vilkas bast användes till spånad; äv. ss. ämnesnamn, om de till spånad beredda bastfibrerna, rami. Åstrand (1855; om bastet). Jönsson Gagnv. 398 (1910). Kjellin 893 (1927).
-GRÖNT, n. [jfr t. chinagrün] (i fackspr.) grön lackfärg som beredes i Kina av arter av växtsläktet Rhamnus Lin.; äv. ss. benämning på ett grönt, till anilinfärgerna hörande färgämne, malakitgrönt. UB 5: 487 (1874). BonnierKL 7: 1116 (1925).
-HAMPA, r. l. f. [jfr t. chinahanf] (mindre br.) = -GRÄS. Fries Växtr. 197 (1884). Klint (1906).
-MAN, m.; pl. -män. [efter eng. Chinaman] (mindre br.; vanl. skämts.) kines. I .. Hongkong .. följas .. (européerna) ständigt af gapande kinamän. Svensén Jord. 261 (1886). Kinamannen får ta itu med sin gamla litteratur på samma sätt som européen. Karlgren OrdMittR 171 (1918). AB(B) 1932, nr 24, s. 5.
-PAPPER. kinesiskt papper. särsk. (i fackspr.) benämning på ett särskilt preparerat, gultonat papper, som vid tryckning av en fotogravyr lägges mellan plåten o. det egentliga planschpapperet. SvUppslB (1933).
-ROT. [jfr t. chinawurzel, eng. China-root, äv. enbart China, fr. china, äv. esquine, squine, nylat. radix l. tuber Chinæ] farm. benämning på den i sht förr inom medicinen använda jordstammen av de i Kina inhemska arterna av växtsläktet Smilax Tourn., särsk. av S. China Lin. o. S. glabra Roxb. ApotT 1698, s. 62. Swettdrycker, som beredas af .. Chinaroth, Sandel (m. m.). Lindestolpe Frans. 67 (1713). Gentz Lindgren (1927).
-SILVER. [jfr d. kinasølv, t. chinasilber; namnet beror på att den i nysilver ingående legeringen sedan gammalt varit känd i Kina; jfr PAKFONG] (i fackspr.) urspr. om i Kina framställda nysilverlegeringar: pakfong; numera ss. benämning på ett slags galvaniskt försilvrat nysilver. 2SvLäkSH 9: 282 (1855). 2NF 36: 1016 (1924).
-TRÅD. [jfr d. kinesergarn, kinesisk traad; tråden har urspr. tillvärkats i Kina] (i fackspr.) ett slags mycket stark lintråd. Fyris 1894, nr 121, s. 4. För fastsyendet av knappar begagnar man sig av stark lintråd, även kallad kinatråd. Sömnadsb. 31 (1915). Key Amatörbokb. 17 (1916).

 

Spalt K 946 band 14, 1935

Webbansvarig