Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KATTA kat3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr d. katte (i bet. I 2, II, III, IV), holl. katten (i bet. I, II), t. katten (i bet. II), eng. cat (i bet. II, III), fr. chatter (i bet. I 1); avledn. av KATT]
I. motsv. KATT I.
1) (†) motsv. KATT I 1, om katta: få ungar; jfr KISSLA. SvTyHlex. (1851, 1872). WoJ (1891).
2) (†) sjöt. motsv. KATT I 4: förstärka (ett ankare) gm att förse (detta) med katt(ankare), ”sätta katt” (på ett ankare); stundom i abs. anv. Rosenfeldt Tourville 67 (1698). Katta töjankaret med varp-ankaret. Widegren (1788). Röding SD 46 (1798). Katta för lös botten. Roswall Skeppsm. 1: 78 (1803). ÖoL (1852).
II. [sannol. bildat till KATT-STJÄRT] (numera knappast br.) sjöt. medelst flätning tillspetsa (tampen på ett tåg). Ekbohrn NautOrdb. (1840). Stenfelt (1920).
III. (numera knappast br.) i sht sjöt. motsv. KATT V: bestraffa (ngn) med ”katt”. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Stenfelt (1920).
IV. sjöt. motsv. KATT VI: medelst kattgina upphissa (ett ankare som medelst spelet blivit uppvindat till klyset) från klyset till kranbjälken l. ankardäverten för uppläggning ombord. Montan Segl. 31 (1787). Löjtnanten .. vindade .. genast ankaret, och, sedan detta blivit kattat och kipat, brassade fregatten back i sundet. Marryat NForster 66 (1927).

 

Spalt K 833 band 13, 1935

Webbansvarig