Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KATAR kata4r, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. katharer, m., ä. eng. catharan, fr. cathare, mlat. cathari, pl.; av gr. καϑαροί, adj. pl. i substantivisk anv.: de rena, till καϑαρός, adj., ren, obefläckad. — Jfr KÄTTARE]
kyrkohist. i pl., gemensam benämning på ett antal medeltida kristna sekter, vilka (i allm. under hävdande av en dualistisk grundåskådning) trädde i opposition mot kyrkan o. vilka nådde sin högsta utveckling under 1100-talet; ngn gg i sg. ss. benämning på anhängare av dylik sekt; jfr ALBIGENS 2, MANIKÉ. Björnström Hagenbach 2: 154 (1872). Hildebrand Medelt. 3: 976 (1903). KyrkohÅ 1910, LittÖ. s. 286 (i sg.). Holmquist Kyrkoh. 1: 271 (1922).

 

Spalt K 787 band 13, 1935

Webbansvarig