Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KARDBORRE ka3rd~bor2e, stundom KARDBORR ~bor2, förr äv. KARBORR(E) l. KARRBORR(E), om sak r. l. m., om person m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. -ar.
Ordformer
(kaarbålle 1915 (fr. Åland). karbor 16641741, 1762 (: Karbore-rötter). karborr 1760 (: Karborrgräs), 17951810. karborra 1639. karborre 15791885. kardborr 18421916. kardborre 1753 (: Kardborrar, pl.), 1816 osv. kardeborre 1916 (: Kardeborrerot). kareboor 1638. kareborre 1638. karraborre 1538. karrbor 1745. karrborr c. 17901821. karrborre (-bårre) 16521915 (fr. Åland). karrbåll 1915 (: Karrbållar; fr. Åland). karrebor 1659. karrebore c. 1600 (: karrebore root). karreborre c. 15801682)
Etymologi
[jfr fsv. kärreborre (sannol. felaktigt för karre-); jfr äv. nor. kareborre, kardtistel; sannol. en gm anslutning till KARA, krafsa, raka, l. en motsvarighet till nor. dial. karra, d. dial. karre, skrapa, o. BORRE, sbst.2, redan i medeltiden ombildad form av ett kontinentalgerm. växtnamn; jfr holl. kaardebol, kardtistel, eg.: boll varmed man kardar, av holl. kaarden, v., karda, o. bol, boll; jfr äv. det däremot svarande d. kardebolle, kardtistel, samt de nysv. formerna kaarbålle, karrbåll (se ovan). Orsaken till att karde- omtyddes efter KARA osv. torde hava varit att KARDA, sbst.1 o. v., inlånats i nord. spr. senare än växtnamnet]
1) om den med till taggar utbildade holkfjäll försedda blomkorgen hos vissa växter.
a) (numera knappast br.) om blomkorgarna av växten Dipsacus fullonum Lin., kardtistel; förr äv. i uttr. fransk kardborre. PH 5: 3568 (1753). En man (har) här i staden (Lund) bärgat 70 a 80000 så kallade franske kardborrar. EGLidbeck (1759) i SvMerc. V. 3: 57. UB 6: 466 (1874). Sahlin SkånFärg. 172 (1928).
b) om blomkorgarna av (arter av) släktet Lappa Tourn.; ofta, med tanke på dessas egenskap att hänga sig fast vid kläder o. d., i jämförelser, för att beteckna ngn ss. efterhängsen l. envis o. d. Karborren hänger fast vid folk, så göra ock mina Moraler. Dalin Arg. 1: 339 (1733, 1754). Kornetten .. hänger efter henne som karborren. Lindegren 1: 239 (1805). Gellerstedt Gläntor 11 (1909). — särsk. bildl.
α) (numera knappast br.) om ngt obehagligt l. retsamt l. ”stickande”. Hör up at fläta in din karrborr i min lager. Kellgren 2: 184 (c. 1790). Ironiens karborr. Polyfem I. 30—31: 2 (1810). Åtlöjets kardborrar. Jolin Smädeskr. 81 (1863).
β) (vard.) övergående i bet.: efterhängsen l. envis person. Vänner äro karborrar, ty komma de i lufven på en syndare, så släppa de aldrig utan hårsouvenirer. JJolin (1844) i Jolin 44. Topelius Fält. 5: 276 (1867).
2) ss. namn på vissa växter.
a) (†) växten Dipsacus fullonum Lin., kardtistel. Linc. Aa 4 a (1640). — jfr TISTEL-KARDBORRE.
b) om växter tillhörande släktet Lappa Tourn.; i sht förr ofta i pl. med samma bet.; jfr BORRE, sbst.2 3 a, DÖNESKRÄPPA 1. VarRerV 57 (1538). Franckenius Spec. C 4 b (1638). Linné Fl. nr 651 (1745; pl.). PT 1902, nr 10 A, s. 3. — särsk. koll. Ljuvliga voro ängar och vägkanter i allan tid med maskros och kardborr. Larsson Hemmab. 54 (1916).
c) (†) i uttr. lilla kardborre, om växt tillhörande släktet Xanthium Lin., gullfrö. Franckenius Spec. E 1 a (1638, 1659).
Ssgr: A: KARDBORR-AKTIG. bildl.; jfr KARDBORRE 1 b β. Verssvarfvarens kardborraktiga efterhängsenhet. Schück VLittH 1: 485 (1900).
(2 b) -BLAD. (-borr- 17471900. -borre- 17271777) Salander Gårdzf. 57 (1727). Strindberg RödaR 40 (1879).
(2 b) -BUSKE. (tillf.) stort kardborrstånd. VetAH 1752, s. 67.
(2 b) -FRÖ. (-borre-) ApotT 1698, s. 71. Haartman Sjukd. 127 (1759).
(1 b) -GRÄS. (-borr- 16391807. -borre- 16381749) (†)
2) i uttr. mindre kardborrgräs, = KARDBORRE 2 c. Rudbeck HortBot. 62 (1685).
-KAX. (†) växten Anthriscus vulgaris Pers., taggkörvel, taggkäx; jfr KARDBORRE 1. Nyman VäxtNatH 1: 246 (1867).
(1 b) -NATUR. (-borr- 19051929. -borrs- 1929) bildl.; jfr KARDBORRE 1 b β; särsk. konkret: person som ”klänger sig fast” vid andra. Han var en kardborrnatur. Ramsay Barnaår 5: 42 (1905). Östergren (1929).
(2 b) -ROT. (-borr- 16981929. -borre- c. 16001927. -borrs- 1929) rot av kardborre; äv. farm. om denna rot beredd till drog. OMartini Läk. 39 (c. 1600). Brännässla och Kardeborrerot .. m. fl. för håret välgörande droger. SvD(A) 1916, nr 42, s. 16. Gentz Lindgren (1927).
(2 b) -STÅND. (-borr- 1897. -borre- 1906) Rosenius Naturst. 39 (1897).
(1 b) -ÖRT. (†) = KARDBORRE 2 b. Lind (1749).
B: KARDBORRE-BLAD, -FRÖ, -GRÄS, se A.
-HUVUD. (†) = KARDBORRE 1 a. VetAH 1756, s. 125.
-ROT, -STÅND, se A.
C: KARDBORRS-NATUR, -ROT, se A.
-TISTEL. (i vissa trakter) = KARDBORRE 2 b. ASFFlF XL. 4: 21 (1915; fr. Åland).

 

Spalt K 552 band 13, 1935

Webbansvarig