Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KARAKTERISM kar1akteris4m l. 01—, l. KARAKTÄRISM -täris4m l. -tær-, r.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(caracterisme 1744. karakterism 1910 osv. karaktärism 1900 osv.)
Etymologi
[jfr t. charakterismus, eng. characterism, ä. fr. caractérisme, om vissa växters likhet i utseende med olika delar av människokroppen o. därmed sammanhängande användning inom den folkliga medicinen; ytterst av lat. characterismus, av gr. χαρακτηρισμός, eg.: märkande med ett särskiljande tecken, till χαρακτηρίζειν (se KARAKTERISERA)]
1) (i fackspr.) motsv. KARAKTÄR 2, 3 o. KARAKTERISERA 1 a: uttryckande av det för ngn l. ngt karakteristiska; i sht konkret: egendomlighet som kännetecknar ngn l. ngt, i sht ngns språk. Nordensvan KonstH 217 (1900; abstr.). Individuella karakterismer. 2NF 19: 1445 (1913). Karaktärismer för den samtida tidningspressen i Stockholm. Berg TidnSpr. 14 (1924).
2) (†) motsv. KARAKTÄR 7 o. KARAKTERISERA 3: titel. Benzelstierna Cens. 249 (1744).

 

Spalt K 516 band 13, 1935

Webbansvarig