Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KARA ka3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. kara; jfr nor. kara, skrapa, sopa, nyisl. kara, skrapa, bestryka; till ett sbst., motsv. nyisl. kar, n., orenlighet på nyfödda lamm l. kalvar, vilket återfinnes i fht. ubarchara, smuts på ngt, vartill fht. charian, t. kehren, sopa (jfr KER-HÄRD)]
(i vissa trakter) (med ngt värktyg o. dyl. l. med händerna) föra l. skjuta l. skrapa (ngt, i sht ngt som är mer l. mindre finfördelat l. består av smärre stycken, t. ex. eldkol, aska, malmstycken, åt ngt håll), raka. Schroderus Albert. 3: 24 (1638; i bild). Kara elden närmare in til henne (dvs. till gåsen som håller på att stekas). Hildebrand MagNat. 235 (1654). Kara askan öfwer ellen. Rudbeck Samolad 28 (1701). Kritbitarna karades ur (kalk-) ugnen med ofvanbeskrefna breda skåfvel. Kalm Resa 2: 83 (1756). (Dokumentet) skulle ha blifvit aska, om icke Pihlgren med sådan brådska karat det ur glöden, att han bränt sina fingrar. Heidenstam Karol. 2: 328 (1898). Med sin (skid-)staf kara snön af eder rygg. Schröder Skid. 46 (1900). — särsk. i ordspråk l. ordspråksliknande talesätt. Huar karar eld vnder sijn gryta (dvs. arbetar för sin egen fördel). SvOrds. B 2 a (1604). En lätting, then intet iis kara ellen af sig. Rudbeck Samolad 28 (1701); jfr Weste (1807).
Särsk. förb. (i vissa trakter): KARA BORT 10 4. jfr BORTKARA. —
KARA IHOP10 04 l. HOP4. Kara ihop elden. Lind (1738). Östergren (1929). —
KARA TILLSAMMAN(S)10 040 l. 032, l. SAMMAN40 l. 32. Kara Eelden tilsamman. Lælius Bünting Res. 1: 229 (1588). JernkA 1825, 1: 251; jfr SAMMANKARA. —
KARA UT10 4. Dahlman Reddej. 147 (1743). jfr UTKARA. —
KARA ÅT SIG10 4 0. nästan bl. (vard.) bildl.: raka åt sig, kapa åt sig, roffa till sig. Serenius (1741). Östergren (1929).

 

Spalt K 512 band 13, 1935

Webbansvarig