Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KANA ka3na2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. kana, motsv. d. kane; sannol. eg.: käkben, senare: släde, kälke, med hänsyn till medarnas likhet med käkben (äv. oeg. om annat underlag, t. ex. brädlapp att ”åka” på), besläktat med gr. γένυς, haka, käft (se KIND; jfr Hesselman VästnordStud. 1: 26 (1912)); jfr i fråga om bet.: ry. sáni, pl., släde, sánki, liten kälke o. (dial.) underkäke, ävensom nor. dragkinn, stång som samtidigt tjänstgör som mede o. skakel på stenkälke. Med avs. på bet.-övergången jfr äv. KÄLKE. — Jfr KAN, sbst.3, KANA, sbst.3]
1) (†) kälke l. brädlapp l. annat underlag att glida l. ”åka” på. Skridskor, kanor och slädar. Atterbom Minn. 207 (1817).
2) [sv. dial. (Gotl., Smål., Blek., Skåne, Hall.) kana, släde, motsv. d. kane, kappsläde] (i södra Sv., bygdemålsfärgat) finare släde; kappsläde. Dalin Hist. 1: 57 (1747; angivet ss. brukl. i Götaland). SDS 1935, nr 36, s. 3.
Ssgr: A: (1) KAN-ÅKNING. (†): ”åkning” utför en backe på kälke l. annat liknande underlag, kälkbacksåkning. Kan-åkning utför bergshällarne på något gammalt hästben. CFDahlgren 4: 142 (1831).
B: KANE-SLÄDE. (†) = KANA, sbst.2 2. ÅgerupArk. Bouppt. 1757.

 

Spalt K 322 band 13, 1935

Webbansvarig