Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KALVINIST kal1vinis4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr skrivet cal-)
Etymologi
[jfr t. kalvinist, eng. calvinist, fr. calviniste, nylat. calvinista; bildat till familjenamnet CALVIN (se KALVINISM)]
i sht kyrkohist. anhängare av kalvinismen. Brahe Kr. 59 (c. 1585). The Calwinisters försmädelige Willfarelse, som lära, at Gudh hafwer skapat then störste Deelen aff Menniskioköönet til then ewighe Fördömelsen. Schroderus Os. III. 1: 279 (1635). Hagström Herdam. 4: 74 (1901).
Avledn. (i sht kyrkohist.): KALVINISTERI, n.
1) (†) kalvinism. Schroderus Os. III. 2: 105 (1635; lat. orig.: Caluinismum, ack. sg.). Emedan Calvinisterij är ett enkelt kätterij. Isogæus Segersk. 1354 (c. 1700).
2) böjelse l. nitälskan för kalvinismen; numera bl. ngn gg (i fråga om ä. förh.) med föraktlig bibet. S. Kong Gustaf hade ingen mistancke om sig för Calvinisterij. KOF II. 1: 75 (1650). Pastor i Film framkommer även (c. 1664) med besvär över det överhandtagande kalvinisteriet vid Österby. UNT 1924, nr 8631, s. 5; jfr 1.
KALVINISTISK, adj. (-ven- 1593. -vin- 1795 osv.) [jfr t. kalvinistisch, ävensom eng. calvinistic(al), nylat. calvinisticus] adj. till KALVINISM l. KALVINIST. Calvenistiske scholer. RA I. 3: 102 (1593). Calvinistiska familjer. Hagberg Shaksp. 3: 391 (1848). Kalvinistisk teologi. Verd. 1892, s. 157. Tikkanen KonstH 216 (1925).

 

Spalt K 218 band 13, 1935

Webbansvarig