Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KALVA kal3va2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[fsv. kalva, motsv. dan. o. nor. kalve, holl. kalven, t. kalben, eng. calve; avledn. av KALV, sbst.1 I. Bet. 2 ligger sannol. till grund för KALV, sbst.1 I 2 e, f]
1) till KALV, sbst.1 I 1 o. I 1 g α, om ko, hind, renko osv.: framföda kalv; äv. med obj. betecknande den framfödda avkomman; äv. jäg. o. zool. till KALV, sbst.1 I 1 g β, i fråga om utländska ox- o. hjortdjur, antilopdjur osv. Hindernar som på markenne kalffua. Jer. 14: 5 (Bib. 1541). Är Lyckan god, så kalfwar så snart Oxe, som Koo. Grubb 901 (1665). D. 9 Ianuarii kalfvade koen Nätta en röddrakot Tiur kalf. ÅgerupArk. Brev 31/1 1758. FoFl. 1911, s. 12 (om ren). En (elefant-)hona, som dött vid kalvningen. Reinius Hagenbeck Sydasien 58 (1927). — jfr NY-KALVAD. — särsk. i p. pf. ss. adj. med aktiv bet., om ko: som kalvat; i ssgn NY-KALVAD.
2) i bildl. l. överförd anv.; jfr KALV, sbst.1 I 2 e, f.
a) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] (i vissa trakter, starkt vard.) kräkas, spy; jfr KALV, sbst.1 I 2 e. Lind (1749). Wallenberg (SVS) 1: 163 (1771). Det kostar på att kalfva, då magen är tom. Tersmeden Mem. 1: 141 (c. 1780). Dalin (1852).
b) [jfr motsv. anv. i dan. o. eng.] geogr. om jökel l. isbärg o. d.: (rämna o.) avsöndra (utstöta) isbärg resp. stora isblock; stundom med obj. betecknande is(block); jfr KALV, sbst.1 I 2 f. SLLovén (1837) i LVetA IV. 3: 35 (i fråga om förh. i Crossbay på Spetsbärgen). Där glaciärisen når fram till hav eller större insjöar, inträffar s. k. kalvning, d. v. s. stycken av ismassan lösbrytas och driva såsom isberg ut på vattnet. Flodström Naturförh. 91 (1918). Vattnet kommer i oro, vilket medför att från tidigare bildade isberg isblock lossna och i sin tur ”kalva”. Ymer 1923, s. 401. Allt eftersom jökeln skjuter ut i vattnet, ”kalvar” den sin is i väldiga lameller. TurÅ 1929, s. 190.
Ssgr (i allm. till 1): A: KALV-FÄRDIG. landt. om ko osv.: som är färdig l. redo att kalva. Lundell (1893). UNT 1907, nr 3687, s. 1.
(2 b) -IS. geogr. koll.: gm kalvning uppkomna isstycken. Klinckowström 3MånDag 85 (1891). TurÅ 1929, s. 190.
-KO. [möjl. till KALV, sbst.1 I] landt. ko som är i kalv l. nyss kalvat. HushBibl. 1755, s. 138. 30 kalfkor, dels kalffärdiga, dels nykalfvade. UNT 1907, nr 3687, s. 1.
-STÄLLNING. landt. i fråga om ko: dräktighetstillstånd; i uttr. i kalvställning. Lundell (1893; anfört fr. sydsv. förf.). Unga kor i kalfställning. SD(L) 1895, nr 247, s. 2. SDS 1929, nr 74, s. 3.
-TID. (föga br.) kalvningstid. BtRiksdP 1886, I. 1: nr 2, Utl. s. 4 (i fråga om renar).
B: KALVNINGS-FEBER. veter. sjukdom hos kor vilken stundom inställer sig inom några dagar efter kalvningen o. yttrar sig väsentligen i lamhet o. känslolöshet; stundom i utvidgad anv., om samma sjukdom hos honor av andra husdjur (ss. hos suggor, ston, tackor): förlossningslamhet. Dannström Hering 528 (1848). Lundberg HusdjSj. 585 (1868).
-LAMHET~20 l. ~02. veter. = -FEBER. Vennerholm o. Svensson 282 (1892).
-PLATS. särsk. i fråga om ren. Lönnberg Ren. 47 (1909). Att de dräktiga renkorna .. måste till sina kalfningsplatser i Norge. FoFl. 1911, s. 12.
-TID. tid då kalvning inträffar (äv. med inbegrepp av tiden närmast före o. efter kalvningen). Salander Gårdzf. 33 (1727). (Korna böra) under kalfningstiden noga .. aktas för drag. Juhlin-Dannfelt 190 (1886). Fennia XLIX. 4: 48 (1929; i fråga om renar).

 

Spalt K 215 band 13, 1935

Webbansvarig