Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KADUK, adj.
Ordformer
(äv. skrivet caduc)
Etymologi
[jfr t. kaduk; av fr. caduc (f. -uque), av lat. caducus, som lätt faller, bräcklig, fallande, fallen, hemfallen, herrelös, till cadere, falla (jfr KASUS). — Jfr KADENS, KADUCERA]
(†)
1) bräcklig, svag; om byggnad: förfallen, bofällig; om person: gammal o. skröplig, utlevad. Swedberg Schibb. 253 (1716). Hwilken (gård) när iag emottog, war till huuss så Caduc och förfallen, att han war aldeles inhabitabel. VDAkt. 1717, nr 163. Pfeiffer (1837). Ekbohrn 1: 107 (1904).
2) [efter motsv. anv. i t.] om förlänad egendom: hemfallen åt länsherren. Möller (1790, 1807). Heinrich (1814).
Ssgr, se KADUK, sbst. ssgr.

 

Spalt K 33 band 13, 1935

Webbansvarig