Publicerad 1934   Lämna synpunkter
JOJKA joj3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (Engström Äfv. 92 (1908), Karlén Larin Sann. 177 (1916)); jfr JOJK.
Ordformer
(joick- 1747. joijk- 1918. joik- 18311928. jojk- 1908 osv. jåjk- 1896)
Etymologi
[av lapp. juoikat, jojka]
sjunga på ett för lapparna egendomligt sätt; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret: jojklåt, jojksång. Man (har) undertiden hört dem (dvs. lapparna) joicka och sjunga några onda önskningar. Högström Lapm. 200 (1747). Jag (hörde) på långt afstånd en menniskoröst, som joikade (sjöng). Læstadius 1Journ. 432 (1831). Det .. är (icke) fråga om någon sång i vår mening, utan om en joikning hos lapparna. Denna är egentligen en improvisation, som följer en viss egendomlig melodi. På tonen långt mer än på orden hör lappen, hvad det är fråga om. PopEtnolSkr. 8: 23 (1912). Därs. 24. Gamla joikningar. SvD(A) 1919, nr 271, s. 8. Manke Jokkm. 129 (1928).
Ssgr: A: JOJK-, se JOJK ssgr.
B: JOJKNINGS-LÅT. Fatab. 1915, s. 122.
-MELODI. Norrl. 3: 7 (1906).

 

Spalt J 104 band 13, 1934

Webbansvarig