| Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
JAN ja4n, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2—3 r. l. m.; best. (i bet. 2—3) -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. (i bet. 2—3) -ar (Lundequist KonstSpel. 1: 113 (1832; i bet. 2 b), Wilson Spelb. 229 (1888; i bet. 3), Östergren (1929; i bet. 2 a)).
spelt.
1) i vissa spel, benämning på deltagare som förlorar på ett mera nesligt sätt; numera bl. i fråga om brädspel: spelare som fått så många brickor utslagna att det icke finns ngn möjlighet för honom att komma in med dem alla; särsk. i uttr. göra ngn till jan. GrundReglFörkeren 29 (1701). Gubben gjorde mig (i brädspel) två gånger å rad till jan. Almqvist AMay 51 (1838). HbiblSällsk. 1: 319 (1839; om den som i kortspelet styrvolt icke fått hem några stick). Östergren (1929). — särsk. i uttr. bliva, vara jan, göra ngn jan; äv. uppfattat ss. adj. Weste (1807). SvUppslB 5: 177 (1930).
2) om sätt att förlora l. att göra vinster l. förluster i ett brädspelsparti samt i anv. som ansluta sig till denna bet.
a) förhållandet att den ene av deltagarna i ett parti bräde fått så många brickor utslagna att det icke finns ngn möjlighet för honom att komma in med dem alla; förhållandet att på detta sätt förlora ett parti bräde; brädspelsparti som slutar på detta sätt. Spela på jan, dvs. med syfte att göra motståndaren till jan. Rädda sig från jan. GrundReglFörkeren 13 (1701). Düben Talism. 6: 59 (1818). SvUppslB 5: 178 (1930). — jfr SPRÄNG-JAN.
b) i fråga om tricktrack, benämning på olika brickkombinationer som medföra vinst l. förlust av poäng. Lilla, stora jan (jfr 3), jan med band å egna sex första resp. sex sista pilar. (Fr.) Jan .. (sv.) Jan i brädspel. Holmberg 1: 1049 (1795); möjl. äv. avseende bet. 1, 2 a o. 3. HbiblSällsk. 2: 23 (1839). Wilson Spelb. 229 (1888). — jfr BAK-, BELÖNINGS-, KONTRA-JAN m. fl.
3) benämning på var särskild av de (var o. en med sex pilar försedda) avdelningar som ett tricktrackbräde innehåller. Lilla, stora jan (jfr 2 b), en spelares sex första resp. sex sista pilar. Wilson Spelb. 229 (1888).
Anm. Till d. o. har (under anslutning till JANNE, sbst.2) bildats en avledning JANNE (best. -en; pl. -ar), som stundom förekommer i vard. spr. i bet. 1 o. 2 a. Östergren (1929).
-PARTI. janspel. —
Spalt J 67 band 13, 1934