Publicerad 1933   Lämna synpunkter
ITALER ita4ler, förr äv. ITALIER, m.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(-er, pl. 1838 osv. -ier, sg. 1688. -ier, pl. 1674c. 1700)
Etymologi
[jfr ä. t. italier, t. italer; av lat. itali, pl.; jfr ITALIENARE, ITALIENSK, ITALIKER]
1) (i fackspr.) invånare i det forntida Italien, dels o. urspr. om individ tillhörande en i Lukanien o. Bruttien bosatt stam, dels (numera föga br.) om i det forntida Italien boende individ oberoende av härstamning o. språk, dels o. vanl. om individ vars språk tillhör den italiska språkgrenen av den indoeuropeiska språkfamiljen; vanl. i pl.; jfr ITALIKER. Thet samma (dvs. att de gladt sig åt döden) kunna wij säya om Frantzoserne, .. om Hetruscis (dvs. etruskerna) eller Jtaliernerne, och theras Pontifer eller Öfwerste Präster. Sylvius Mornay 263 (1674; sannol. tryckfel för Jtalierne). En (folk-)gren .., som gemensamt inneslöt grekernes och italernes stamfäder. PedT 1876, s. 150. Nordenstreng EurMänRas. 59 (1917).
2) (†) italienare. Nya Upsala Slot är til södra delen bygt af en Italier uthi K. Johans tidh. Rudbeck Bref 322 (1688). Italierne säga att göken dårar dem, lijka som wij. SvBrIt. 1: 31 (c. 1700).
Avledn.: ITALIERIN, f. [av ä. t. italierin] (†) italiensk kvinna. Rålamb Resa 46 (1658, 1679).

 

Spalt I 1242 band 13, 1933

Webbansvarig