Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INTERPELLATION in1terpäl1atʃω4n l. -aʃ-, r. (l. f.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. interpellation; av lat. interpellatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till interpellare (se INTERPELLERA)]
1) (†) jur. uppfordran l. förständigande att inför rätten (inom viss tid) avlägga förklaring i ngt. Pfeiffer (1837). Dalin (1852).
2) i sht polit. av riksdagsman (l. i fråga om utländska förh. av medlem av motsvarande församling) i riksdagen (l. motsvarande församling) till regering l. enskilt statsråd framställd förfrågan angående regeringens avsikter l. åtgärder o. d. i angelägenheter som (anses) röra riket; äv. om i annan församling av deltagare framställd begäran om upplysning i ngt o. d.; äv. (i sht skämts.) allmännare, om förfrågan o. d.; jfr INTERPELLERA 2. RiksdP 1867, 1 K. 1: 46. Reuterskiöld Grundlag. 509 (1925). Till visst statsråd framställa interpellation i form av frågor att av statsrådet besvaras. Kuylenstierna Statsmaskin. 98 (1926).
Ssgr (till 2; polit.): INTERPELLATIONS-DEBATT. debatt med anledning av framställd interpellation. ST 1899, nr 2822, s. 2. Kuylenstierna Statsmaskin. 98 (1926).
-SVAR.

 

Spalt I 1002 band 13, 1933

Webbansvarig