Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INSULTATION in1sultatʃω4n l. 01—, l. -aʃ-, r. (l. f.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. insultation; vbalsbst. till INSULTERA]
1) (mindre br.) med. övande av våld (mot ett organ o. d.), skadegörelse, läderande; jfr INSULT 2. TLäk. 1833, s. 280.
2) (föga br.) förolämpning, skymf, missfirmande; jfr INSULT 3. Andersson (1845). 2NF (1909).

 

Spalt I 917 band 13, 1933

Webbansvarig