Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INSTRUMENTELL in1strɯmäntäl4 l. -u-, l. 01—, l. -men-, ngn gg -ä4l, adj.; adv. -T.
Ordformer
(-el 1761—1904. -ell 1847 osv.)
Etymologi
[bildat till INSTRUMENT efter mönster av sådana ord som MATERIELL, adj. — Jfr INSTRUMENTEL, sbst.]
1) (i fackspr.) = INSTRUMENTAL, adj. 2; ofta i förb. instrumentell utrustning, instrumentella hjälpmedel. Frey 1847, s. 202. BtRiksdP 1904, 8Hufvudtit. s. 16 (i fråga om medicinska instrument). LVetA IV. 4: 193 (1909; i fråga om astronomiska instrument). OoB 1931, s. 246.
2) (†) motsv. INSTRUMENT 2; i uttr. instrumentellt medel, hjälpmedel. Jern, denna metall, som alltid varit det förnämsta instrumentela medlet till mensklig odling. JernkA 1824, s. 358.

 

Spalt I 888 band 13, 1933

Webbansvarig