Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INSTANS instaŋ4s l. -stan4s (innstánns Dalin), förr äv. INSTANTIE, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-stance 16711842. -stans 1799 osv. -stants (-tz, -z) 16641795. -stantie 1635 (: -tien, best.)1861 (: -tier, pl.). -stanzie 1804 (: -zier, pl.). Med avs. på uttalet av formen instantie (-zie) jfr: Insta´ntie (tie som tsie el. tsje). Weste (1807). Tia, tie, i några ur främmande språk tagna ord, uttalas som -tsia, -tsie; t. e. .. instantie. Moberg Gr. 97 (1815). Anm. I ä. tid användes ngn gg den lat. formen instantia. RARP 10: 109 (1668))
Etymologi
[jfr d. instans, t. instanz, eng. o. fr. instance; av lat. instantia, ihärdig flit, enträgenhet (i bön l. fordran), äv. (hos Ulpianus, 228): talan l. process vid domstol, i senlat. äv.: invändning, inkast, exempel på motsatsen (i denna anv. urspr. användt för att återgiva gr. ἒνστασις hos Aristoteles o. tidigast anträffat hos den senromerske filosofen Boëthius († 525)), sbst. till instans (gen. -antis), adj., enträgen m. m., eg. p. pr. till instare, stå på l. över (ngt), tränga fram, hårdt ansätta (ngn), ivrigt bedriva (ngt) m. m., av in- (se IN-, pref.1) o. stare, stå (se STATUS, STÅ). — Jfr INSTANTIERA]
I. (†) enträgenhet, enträgen begäran; äv. konkretare: (med envishet fasthållet) påstående; i pl. äv.: ihärdiga strävanden l. försök. Effter någon instance, at the (dvs. de sv. fredsunderhandlarna) skulle wedertaga hans sidste proposition, bödh han (dvs. den engelske gesanten) dem twå .. (socknar) Isanskvi och Duderoffskvi. Widekindi KrijgH 805 (1671). De Instantier, som äre giorde på Frankrijkes wägnar, at komma uti ett närmare Förbund med detta Hofwet (dvs. det portugisiska), säyes hafwa warit fåfänge. OSPT 1686, nr 3, s. 5. Biurman Brefst. 146 (1729).
II. process, domstolsklass o. d.
1) (numera bl. rättshist., knappast br.) gm käromål inledt rättsligt förfarande, process; äv. om viss del av dylikt förfarande. Alle Saker, som på hwarjehanda Sätt lydha til then andelige Rätten, skole vthi then förste Instantien allenast andargas (felaktigt för andragas) för hwar och en Orts ordentlige Domare, och endtligen på tu Åhrs tijdh, ifrån then förste Daghen Saken bleff anhängigh giord, slijtas. Schroderus Os. III. 2: 137 (1635; lat. orig.: in prima instantia). SvUppslB (1932).
2) i sht jur. benämning på de olika kategorier av över- o. underordnade domstolar inför vilka i lagligen fastställd ordningsföljd en process l. ett rättsligt förfarande kan äga rum, på så sätt att den första (”första instansen”) upptager o. avgör målet l. rättsärendet, under det att den l. de andra ss. överdomstol resp. överdomstolar, underkasta(r) detsamma förnyad prövning (utom i vissa brottmål bl. om någon av parterna så önskar); domstolsklass; äv. om domstol med särskild tanke på dess behörighet att i viss ordning upptaga mål l. rättsärenden. RARP V. 2: 107 (1655). Att domstolarne måtte hvar i sin instantia besättias med visse och ordinarie capable domare, således att icke een persohn sitter uti åthskillige instantier. Därs. 10: 109 (1668). Hwad som sedan (dvs. efter hovrättens dom) skier, är och blir allenast en Revisio actorum inför Osz, och icke någon instantz eller en formerad Rätt. Schmedeman Just. 757 (1682). I första Instansen dömmer på Landet Häradsrätt och i Staden Rådstufvurätt; sedan dömer i andra Instansen Hofrätt i de mål, som dit blifvit vädjade från de förstnämnda Domstolarna. Schrevelius CivPr. 62 (1853). Var domen för Per Persa, / så vädjade Jan Ersa / till närmaste instans. Fröding Guit. 39 (1891). Anmärkningsvärdt var, att man (före år 1849) i civila mål hade fyra instanser, en mer än i brottmål. Sthm 1: 245 (1897). Kallenberg CivPr. 1: 286 (1918). — jfr KLAGO-, MELLAN-, VÄDJO-INSTANS m. fl. — särsk.
a) i utvidgad anv., om myndigheter o. d. i deras egenskap att till varandra stå i förhållande av över- o. underordnade (så att klagan mot åtgärd av den underordnade kan föras hos den överordnade l. så att de hava att i viss bestämd ordningsföljd handlägga ärenden o. avgiva yttranden l. förslag). Jag är föreslagen (till professorsvikariatet) af Faculteten; men ännu äro ej alla instantierna af Consistorium, Prokansler och Kansler genomgångna. Geijer Brev 191 (1815). Att den, som finner missförhållanden vid skolorna, skall kunna vinna rättelse genom hänvändelse till den högsta instansen. SDS 1929, nr 211, s. 4. Partiets alla instanser. SvD(A) 1930, nr 74, s. 11.
b) bildl. Rydelius Förn. 88 (1720, 1737). Det sunda menniskoförståndet .. blef den högsta instansen vid alla kinkiga (teologiska) frågor. Polyfem III. 26: 2 (1811). Genom frågans remitterande till hemmet der den måhända fick passera flera instantier. Wingård Minn. 4: 108 (1847). Aurén Akc. 32 (1880). — särsk.
α) (†) i uttr. i första instansen, i första hand. (Majorens) hushåll förestods i första instansen af en gammal ogift svägerska. Snellman Gift. 2—3: 66 (1842).
β) i uttr. i sista, stundom högsta l. yttersta instans l. instansen, i sista hand, till sist, ytterst. Att all Regering och all Stat i yttersta instansen altid hvilar på något idealt. Biberg 1: 65 (c. 1814). Enligt Fechner består verlden i sista instansen af intet annat än företeelser, deras lagar, bestämningar, förbindelser och förhållanden. NordT 1879, s. 312. Den stora politiken, som i högsta instans bestämmer de små staternas öde. SvH 8: 269 (1905).
III. (i vetenskaplig framställning) förhållande l. faktum l. företeelse som, satt i relation till regel, sats, uppfattning, antagande o. d., står i strid med l. talar mot denna (detta) l. (i sht i uttr. positiv instans) utgör ett stöd för l. bekräftar denna (detta). Lindblom Log. 338 (1836). Om .. en viss företeelse under för öfrigt vexlande omständigheter alltid visar sig förbunden med en annan, så är .. detta en positiv instans för tillvaron af ett direkt eller indirekt orsaksförhållande mellan båda. Borelius Log. 87 (1882). Då båda dessa hypotesens sannolika följder strida mot erfarenheten, blifva de instanser mot densamma. Schéele Själsl. 162 (1895). Tautologien kan synas stötande, men utgör knappast någon instans emot min öfversättning. HPipping i SkrHVSamfU VII. 3: 14 (1901).
Ssgr (till II 2): INSTANS-ORDNING. jur. den lagligen fastställda ordning enligt vilken de olika domstolarna inom ett lands domstolsorganisation stå i förhållande till varandra ss. över- o. underordnade. Schrevelius CivPr. 63 (1853). Någon bestämd instansordning fans icke (under medeltiden). Svedelius Statsk. 1: 59 (1868). Den nu förordade ändringen i instansordningen för ägodelningsmål. BtRiksdP 1905, Saml. 1. I. 2: nr 14, s. 17. Kallenberg CivPr. 1: 291 (1918).
-TRAMPARE. (instantie- 1790) (†) skämtsam benämning på sakförare, som flitigt uppträder i olika instanser. Bellman (SVS) 1: XIII (1790).

 

Spalt I 854 band 12, 1933

Webbansvarig