Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INKVISITOR in1kvisi3tor2, äv. iŋ1-, i bet. 1 m., i bet. 2 m. l. r.; best. -n (Dahlbom osv.), ngn gg -en -kvisitω4ren l. 01040; pl. -er -kvisitω4rer l. 01040.
Etymologi
[jfr d. inkvisitor, t. o. eng. inquisitor; av lat. inquisitor, vbalsbst. till inquirere (se INKVIRERA)]
1) medlem l. ledare av inkvisitionsdomstol; stundom bildl.: sträng domare l. rannsakare. Schroderus Os. III. 1: 237 (1635). Schück (1854). SvH 3: 76 (1903). Han uppträder ju som en riktig inkvisitor. Hallström Halbe Io 335 (1918). — jfr RELIGIONS-, STOR-INKVISITOR.
2) zool. skalbaggen Rhagium inquisitor Lin., allmän trädlöpare. Fischerström Mäl. 206 (1785). Dahlbom Insekt. 91 (1837).

 

Spalt I 609 band 12, 1933

Webbansvarig