Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INKOATIV in4~kωati1v l. iŋ4~ l. 3~002, l. 1004, adj. o. sbst.; ss. sbst. n.; best. -et; pl. = (Sundén (1885) osv.) l. -er (Uppström, Schiller SvSpr. 67 (1855) osv.). Anm. Ss. sbst. förekommer ordet tidigast o. stundom ännu med lat. böjning, Boivie SvSpr. 168 (1820) osv.
Ordformer
(förr vanl. skrivet -cho-)
Etymologi
[jfr t. inchoativ, adj. o. sbst., eng. inchoative, adj. o. sbst., fr. inchoatif, adj.; av lat. inchoativus, adj. (särsk. i uttr. verba inchoativa, pl.), bildat av p. pf.-stammen av inchoare (eg. incohare), börja, av in- (se IN-, pref.1) o. ett bl. i denna ssg anträffat cohare, bildat till en ieur. rot kagh, kogh, omfatta, varav germ. haȝa- (se HAGE)]
språkv.
I. adj., om verb: som anger begynnande l. inträdande av handling l. tillstånd (l. övergång från ett tillstånd till ett annat). Inkoativa verb. Strömborg SvSprSkol. 61 (1857). Schiller SvSpr. 57 (1859). Noreen VS 5: 613 (1911).
II. sbst.: inkoativt verb. Uppström Matth. 128 (1850). Schiller SvSpr. 67 (1855).

 

Spalt I 575 band 12, 1933

Webbansvarig