Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INHABIL in1habi4l, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. inhabil, ä. eng. o. fr. inhabile; av lat. inhabilis, av in- (se IN-, pref.2) o. habilis (se HABIL)]
inkompetent, oduglig; oskicklig, olämplig; numera bl. jur. icke habil (se d. o. 1 a). Cavallin Herdam. 2: 219 (cit. fr. c. 1700). Inhabile wittnen. VDAkt. 1716, nr 242. Ingen (landtmätare) må släppa någon inhabil Discipel ifrån sig. LandtmFörordn. 78 (1765; efter handl. fr. 1699). Kallenberg CivPr. 1: 566 (1922).
Avledn.: INHABILITET, r. (l. f.). [jfr t. inhabilität, eng. inhability, fr. inhabilité] sbst. till INHABIL; numera bl. jur. Andersson (1845). Kallenberg CivPr. 1: 567 (1922).
Ssg: inhabilitets-grund, r. l. m. jur. grund på vilken ngn förklaras inhabil. Broomé CivPr. 170 (1882). Kallenberg CivPr. 1: 710 (1922).

 

Spalt I 522 band 12, 1933

Webbansvarig