Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INFLAMMABEL, adj. -bla.
Ordformer
(-flam- 1784—1804. -flamm- 1749—1800)
Etymologi
[jfr t. inflammabel, eng. o. fr. inflammable; till lat. inflammare, antända (se INFLAMMERA)]
(†) kem. antändlig, brännbar; särsk.: som innehåller l. består av ”eldämne” (flogiston); i n. sg. obest. äv. substantiverat, om flogiston. Ju mera inflammabelt är i metallen .., ju mera likna dess Salter Saltpeter. VetAH 1749, s. 274. Scheele Bref 79 (1775). — särsk. i uttr. inflammabel luft, väte; jfr brännbar luft (se BRÄNNBAR 1 b). Inflammabel luft består af eldsluft och än mera flogiston än ljuset. Scheele Bref 79 (1775). VetAH 1800, s. 185.

 

Spalt I 425 band 12, 1933

Webbansvarig