Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INDIVIDUATION in1divid1ɯatʃω4n, l. -aʃ-, r. (l. f.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. individuation; av mlat. individuatio (gen. -ōnis), till individuare (se INDIVIDUERA)]
filos. process l. utveckling som leder till uppkomsten av individer l. tillvaro ss. individ; äv. konkretare. Gudomen, den ande som genomlågar Allt, liknar en omätlig sol, från hvilken alla individuationer utgå såsom ändligt-oändliga strålar. Phosph. 1811, s. 352. Medvetande kan enligt Hartmann icke existera utan individuation i tid och rum. NordT 1879, s. 327. OoB 1928, s. 487.

 

Spalt I 367 band 12, 1933

Webbansvarig