Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INDEMNITET in1dämnite4t l. -dem-, l. indäm1-, r. (l. f.); best. -en; pl. (i bet. 2) -er.
Etymologi
[jfr t. indemnität, eng. indemnity, fr. indemnité; av senlat. indemnitas (gen. -ātis), godtgörelse, strafflöshet, avledn. av indemnis (se INDEMNISERA)]
1) (†) förhållandet att hållas skadeslös. Swedberg Schibb. 277 (1716). KonvLex. (1857).
2) (i fackspr., föga br.) konkret: godtgörelse (för liden skada l. förlust l. för gjorda utlägg); jfr INDEMNISATION. Pfeiffer (1837). Norges afträdande (till Sv.) mot indemniteter i Tyskland. Forssell i 3SAH 3: 262 (1888). Rätt till kost vid ministerns bord eller indemnitet derför. BtRiksdP 1899, 3Hufvudtit. s. 31.
3) statsv. eg.: strafflöshet; särsk. (i fråga om utländska, i sht engelska förh.): ansvarsfrihet som av folkrepresentation i efterhand meddelas en regering för åtgärder som varit formellt rättsstridiga, men ansetts påkallade av hänsynen till det allmänna bästa. NF 7: 511 (1883). Parlamentet beviljade efter stormiga debatter regeringen indemnitet för dessa kraftåtgärder (under strejken). 2NF 27: 1363 (1918).

 

Spalt I 333 band 12, 1933

Webbansvarig